Hagges Portugalblogg, del 3

Jag nämnde senast att jag tänkte bjuda på ett snack med Christer Lipovac. Jag är inte helt säker på vad det här är. Men jag gör ett försök. 

Christer har tränat med a-laget i mer än en säsong. Sporadiskt för det mesta men ändå, vi känner inte varandra.
Jag vet inte vad hans mamma heter, jag vet inte var han bor, jag vet inte ens om han är i ett förhållande eller inte. 
Jag har småpratat med honom x antal gånger, jag har skrikit på honom minst lika många.
Christer har aldrig käftat emot, han har heller aldrig tagit stor plats och velat hävda sig själv. Han sitter ofta på sin plats och tar det lugnt, ofta ganska tyst men inte på något sätt blyg utan snarare trygg och säker. 
Jag har många gånger försökt provocera fram en kommentar, en reaktion, vad som helst. Svaret har nästan alltid blivit ett enkelt leende. Kanske ett blinkande öga på köpet.
 
Som fotbollspelare har jag inbillat mig att han är aningen lik Gheorghe Hagi. Skön vänsterfot, fin teknik och kan se sådär lite oskönt loj ut ibland. Det är oftast vid dessa tillfällen han hör den där jävla Haginge skrika på en. Jag inbillar mig att han har dom där tankarna jag får ibland. 
Vad fan skriker han för?
Tror han att han är något för att han har spelat i allsvenskan?
Gör rätt själv istället!
Men kanske ändå inte. Han är ju trotsallt så fasansfullt lugn hela tiden.   

Oscar och Kalle är så här glada över 4-1 mot Hafnafjörduruiradottir.

Jag går genom den långa korridoren där alla spelare har sina rum. Väl framme där jag tror Christer bor så knackar jag lite lätt på dörren, ingen som öppnar, inget ljud. Testar att knacka igen, denna gång betydligt hårdare. Fortfarande knäpptyst. Vänder mig om och går tillbaka mot mitt rum.
 
I rummet bredvid mitt hör jag plötsligt ett högt jubel. Det måste vara ett gäng som kollar någon match, tänker jag. Jag stannar till och bestämmer mig för att knacka på där istället. Jag knackar precis som jag gjorde första gången, lite försiktigt. Ingen öppnar. Jag knackar hårt istället. Tillslut öppnas dörren, men bara ytterst lite. Ser att Boris trycker sig mot väggen och blottar precis ena ögat. Han tittar på mig och säger ingenting. Han tror säkert att jag har knackat på fel dörr.
Vadå tänker jag, varför skulle inte jag kunna knacka på din dörr.
Är jag för gammal för att hänga med er?
Boris har fortfarande inte öppnat dörren. Jag trycker mig in och går rakt på sak.
– Vet ni var Lippo är?
– Här, hör jag från rummet.
Det trängs fem killar och en laptop på två stycken ihoptryckta nittio-sängar.
Det är Paradise Hotel-final.
– Jag kommer senare, säger Christer. 
 Undrar varför dem nyss jublade så högt när dom bara kollar på en dokusåpafinal? Jag väljer att inte fråga. Jag är inte helt säker på att jag vill veta.

Wiktorsson tycker dom röda äpplena är godare än dom gröna.
Han är lite sur över att det bara fanns gröna idag.

Lite senare sitter vi och snackar i hotellobbyn. Vi börjar prata lite fotboll. Han har spelat i Karlslund ända tills nu, han tränade alltid med ett år äldre men var ändå alltid bäst. Han har som mål att debutera i Allsvenskan i år och han är redan nu sur när han får spela i b-laget på träningarna. Inga konstigheter där. Är man nöjd med att bara tillhöra laget så är man lite snett ute.
 
Jag berättar vad jag tycker om honom som spelare, jag nämner Gheorghe Hagi. Han ser frågande ut.
– Alltså han var en riktigt bra spelare med bra vänster, fin teknik och ganska loj däremellan, fortsätter jag.
Sedan frågar jag rakt ut.
– Är du loj? Är du lat? (Återigen med ett försök att provocera fram något).
Som brukligt får jag först ett litet leende.
– Nja, lat är jag inte, men kanske lite loj. Jag kan ha svårt att vara med ordentligt direkt från start.
Vi kommer in på flera spelare som kan ha den där lite lätt loja attityden ibland.
– Messi, säger jag.
– Ronaldo, säger han.
Jag kontrar med att säga Zlatan och så Lipovac förstås.
– Passar du in där, frågar jag och tänker att nu ska han väl ändå bli provocerad!
– Inte än, men kanske snart.
Härlig attityd, men jag lyckas inte alls med mina försök att få honom lite ur balans.

Samtalet flyter över mot hur hans föräldrar flydde kriget i Kroatien för att ta sig till Danmark där deras släktingar redan var bosatta. Men något (Han förklarade aldrig vad något betydde) hände på vägen och det blev Sverige istället. 
Han föddes i Västerås, men flyttade därifrån när han var fyra år. Efter någon mer flytt hamnade han till slut i Örebro och Vivalla.
 Han berättar lite om sin familj utan att egentligen säga speciellt mycket.
– Pappa är någon form av arbetare och jobbar i stockholm måndag-torsdag, fredagar och lördagar brukar han fiska, söndagar chilla.
Chilla, tänker jag, och ser mig en man liggandes i en soffa med fårskinnstofflorna på och Paradise Hotel på tvn. Skrattar lite för mig själv och avbryter tystnaden med att fråga om hans mamma. 
– Mamma jobbar på typ städfirma. 
Typ städfirma? Vad finns det för olika typer av städfirmor? Städar hon på dagis? Hon kanske städar undan lik? Tänk om det bara är en form av täckmantel? Pappan kanske inte alls är arbetare? Han är nog en maffiaboss som bestämmer allt i örebros undre värld! Handlar med skjutvapen! Jag är ju helt dum i huvudet, vafan tänker jag? Tror du att det är någon jävla film? Fokusera nu för fan, du måste göra detta seriöst, du är fan aldrig seriös. Gör någonting rätt någon gång.
Avbryter tankarna abrupt och frågar om han har några syskon.
– Har en syster född 93.
– Jaha, en lillasyster, säger jag.
– Nej jag är född 96.
Nittonhundranittiosex, tänker jag, och börjar räkna, 21 år äldre? Nej pucko, 11 år blir det. Jag är 11 år äldre. Inte konstigt att han inte vet vem Gheorghe Hagi är! Han var väl bäst runt VM 94, Christer var ju inte ens född då! Fan vad gammal jag är! Nej sluta nu, jag är ju 28, det är väl ingen ålder. Jag är ung. Ung och fräsch. 

Vi snackar om lite allt möjligt och klockan börjar närma sig 23, jag är svintrött. Frågar när han brukar lägga sig.
– Typ 12, säger han snabbt.
– Själv brukar man kollapsa i soffan vid 22, säger jag.
Då kommer jag på varför jag är den enda (och Wikström) som inte kollar på Paradise Hotel. Det sänds ju 23.
 Jag frågar vad han vet om mig, om han kan gissa min uppväxt.
– Jag tror du är från Stockholm, börjar han.
Jag avbryter honom direkt.
Nej vi struntar i den biten.
– Jag är från örebro, säger jag och funderar på varför jag inte lät honom fortsätta. Det hade kunnat bli intressant.

Jag avslutar med några snabba frågor. Fem snabba med Christer Lipovac tänker jag. Jag har sett att det ofta finns i slutet av olika intervjuver. Och inte vill jag vara sämre. Hur skulle det se ut?
– Du får inte svara vet ej och du måste ha en förklaring, ok?
– Ok, svarar han utan att visa om han tycker det ska bli roligt eller inte.
 
Messi eller Ronaldo? 
– Ronaldo, följer alltid Real. 
 
Axen eller Kjäll? 
– Ehh Kjäll. Han är lite lugnare.
 
Zlatan eller Haginge? 
– Zlatan, säger han direkt. Zlatan är Zlatan. 
  
Björn Åqvist eller Rose-Marie Frebran? 
– Björn, jag gillar namnet Björn.
 
Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt? 
– Reinfeldt, jag vet inte vem den andra är.

Lars Larsen eller Per Gawelin? 
– Lars Larsen, jag gick in med honom på en line-up när jag var liten.
Återigen känner jag mig som en gubbe. Han gick in med Lars, då är det stor risk att jag spelade också. Tänk om han hade gått in hand i hand med mig!

Läs också
Hagges Portugalblogg, del 1
Hagges Portugalblogg, del 2

Patrik Haginge