Hagges Portugalblogg, del 2

Snart match! Eftersom NA hann före med att snacka med Marc så tänkte jag imorgon ta ett snack med A-truppens kanske största framtidshopp, Christer Lipovac. Jag har också varit där en gång i tiden, ung och lovande. Var kanske inte lika lovande som Lipovac men låt mig få tro att jag var en aning lovande iallafall. För min egen skull.

Jag var väl något år under 20, det var träning på Behrn Arenas konstgräs. Peter Westman rullar ut bollen till mig, jag tar emot bollen med första touchen och levererar en bra passning vidare till Anttonen. En hög busvissling hörs, STOPP! Hagge för i helvete! (med engelsk dialekt, tänk Tony Irving i Let's Dance-juryn) Patrick Walker tar i ordentligt när han tydliggör att jag absolut inte ska ta emot bollen och sedan spela vidare när vi spelar spel med max två tillslag. Du ska göra det på ett tillslag!

Det är ju för fan precis så man ska göra tänker jag, men säger ingenting. Spelet rullar vidare, någon minut senare får jag återigen bollen av Westman, jag tar emot den snabbt och ska precis passa bollen vidare på andra. Jag hör återigen en busvissling och Patrick skriker stopp! Jag hinner inte ens tänka innan min kropp har tagit beslutet (helt utan min hjärnas godkännande) att precis så hårt jag kan skjuta ett skott rakt mot Patrick. Närmaste sekunderna går som i slowmotion. Jag ser bollen försvinna längre och längre bort, närmre och närmre sitt mål. Jag missar med kanske en halvmeter. Dunk dunk, dunk dunk, mitt hjärta har aldrig slagit så hårt tidigare, jag kan knappt andas. Jag är rent ut sagt livrädd. Vafan gör jag? Vad håller jag på med? Vad ska han säga? Och ännu värre, vad ska han göra? Jag ser framför mig att jag blir sparkad från klubben. Jag får börja spela i IF Eker igen, sälja bingolotter och spendera min lediga tid att söka jobb som inte kräver någon speciell utbildning.

Det blir helt tyst. Varken jag eller Patrick släpper varandras blick eller säger något. Efter vad som känns som en evighet så tar han ett steg bakåt, han tar sedan ytterliggare ett steg bakåt innan han säger fortsätt spela. Pulsen är fortfarande hög, men jag lyckas behålla fokus på ett någorlunda bra sätt. Jag tar igenom mig resten av träningen.

Träningen är slut och jag joggar ner med övriga spelare. Ingen har kommenterat vad som hände än. Var det en bagatell? Har jag överdramatiserat alltihopa? Pulsen har sänkt sin frekvens, det kanske är lugnt trots allt. Då här jag Patrick ropa, Hagge kom hit! Dunk, dunk, dunk dunk. Rädslan kommer tillbaka på en hundradel. Pulsen återigen nära max. Joggen mot Patrick är inte speciellt lång, jag hade önskat att den var längre. Jag måste hinna tänka ut något bra att säga, öhh det var inte meningen. Nej för fan vad dumt det låter. Alltså jag älskar dig Patrick. Nej fan ännu värre, jag har ju flickvän. Vad ska hon säga? Kommer jag bli singel igen? Men Hagge för fan! Hon skiter väl i det! Tänk ut något bra nu. Jag hinner inte, jag står en meter framför Patrick och kan inte andas.

Det hela slutade bättre än alla scenarion min hjärna kunde tänka ut. Utskällning såklart, och skulle jag göra om det skulle jag inte få sätta min fot på Behrn Arena igen. Sedan, ett litet leende och ett uppmuntrande "nu kör vi".

Förhoppningsvis har jag blivit smartare med åren.

Ps. Tjejen gjorde inte slut. Och nu har vi ett barn.
Pappa kommer hem snart Amelia, jag saknar dig.

Patrik Haginge