"Ni som älskar ÖSK, låt aldrig kärleken tas för given"

Foto: Bildbyrån / Johan Bernström

Det är som med barnen. De bara växer upp. Plötsligt är matte-talen de kommer hem med för svåra för farsan, plötsligt får de hjärtan på sina mobiler från pojk- och flickvänner. Plötsligt är de elva år och man har ingen aning om hur det gick till.

Det känns ju som om det var igår Örebro reste till Falkenberg och förlorade med 0-1. Minns ni början? Herregud vad tufft det var. Flera raka förluster, gnället drog igång, både i Örebro och i resten av Sverige.

Men det vände.

För så där är det med drömmar och visioner. De skvalpar som ett gammalt fyllo i början.

De testar sina hala Bambi-steg på verklighetens is och det är halt, det är tufft, och det är fullt av kraxande kråkor på telefonstolparna.

Men ÖSK och tränarteamet vek inte av från sin linje.

Läs den meningen igen. Men gör det genom att betona varenda ord lite extra. Läs den långsamt.

Det är så man vinner inte bara fotbollsmatcher utan även sin självrespekt.

Carlos Strandberg fick aldrig chansen i Malmö och kom till Örebro och inte bara fick chansen, han tog den också. Han briljerade på det där återhållsamt geniala sättet som bara han kan. Ingenting såg svårt ut. Allting bara skedde.

När både han och Filip Rogic försvann på ett bräde (fast åt olika håll) försvann också en del av Örebros förmåga att göra mål.

En av de allra största effekterna av att befinna sig en liten bit längre ner i näringskedjan är att tappet av nyckelspelarna alltid blir extremt tydligt, extremt snabbt.

En sak jag kommer bära med mig länge är värmen nere i omklädningsrummet, glädjen också i tider när resultaten gick emot så hade alla alltid ett leende till övers.

Det talas ofta om att ÖSK är en familjär klubb och ibland kan det låta som en klyscha men jag förstår numera vad det betyder, och jag begriper också att den egenskapen, som genomsyrar hela klubben, alla som jobbar där, är något väldigt värdefullt och något som klubben kan använda för att locka spelare till staden.

Att sammanfatta en hel säsong låter sig inte göras i en enskild krönika men känslan som lämnats kvar är (trots 0-5 mot MFF) en stilla förvissning om att den här klubben och den här staden har något stort på gång. Längden kan vara lång men den som drömmer stort och också är beredd att arbeta hårt för att nå sin dröm, vinner alltid i längden.

Varje avslutat kapitel är början på nästa.

Varje avslut är en varsamt upplyst korridor mot en annan dörr, mot ett annat ljus.

Snart sitter vi här igen, i en kylig mars-månad 2020 och undrar var vintern tog vägen…

Ni som älskar ÖSK, låt aldrig kärleken tas för given. Dela den med alla, jämt.

Visa världen varför ni älskar och vem ni älskar.

Kärleken brinner som en försiktig låga genom hela vintern.

Marcus Birro.

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908