"Det är en gigantisk konkurrensfördel"

Gardasjön i oktober. En dröm som blir verklig. De höga bergen där slingriga kullerstensgator snurrar in mot ett bedårande litet torg, en bar med starkt kaffe, en vandringsled, olivträd på sluttningar och sjön som ett stort, varmt blått öga mellan träden, nedanför vinrankorna.

Det är vackert här.

En stor skillnad mot Sverige är hur media skriver om fotboll här nere. Man tar passionen på blodigt allvar. Man skriver om spelet, om spelarna, tränarna och matcherna med en närvaro som saknar motstycke. Man skriver om sporten fotboll med exakt den vördnad som den är värd. Journalisterna tar min passion på allvar. Jag älskar den respekten. Jag älskar verkligen att de skriver med poetisk finess.

Dagen efter att Italien kvalificerat sig till EM går jag och funderar på den allsvenska näringskedjan. Det måste finnas sätt att ta sig ut ur den. Det måste finnas vägar att upptäcka för en klubb som Örebro SK. Min övertygelse är att man måste ha blicken riktad åt flera håll samtidigt. Alltså måste man ha människor som på olika positioner i klubben jobbar aktivt och medvetet åt samma håll, mot samma mål.

Det krävs flera nycklar för att lämna den cell som näringskedjan låser in en i.

Givetvis är de unga en av nycklarna. Örebros akademi tar kontinuerligt kvalitativa steg framåt. Dessutom vågar tränarteamet slussa in de unga spelarna och ger dem regelbundet speltid, inte bara en skvätt här och där i redan avgjorda matcher. Att bygga för framtiden tror jag kräver att man tar risker. Man behöver ibland se lite längre än bara den här säsongen. Man behöver ha framtiden i blickfånget.

Det händer onekligen något i oss när vi ser en Helmer Andersson, Hussein Ali eller Niclas Bergmark kliva in i viktiga matcher. Vi får en lätt föraning om hur framtiden för ÖSK kommer se ut. Det är vackert.

En annan nyckel är spelarförsäljningar. ÖSK har redan ett rykte om att vara en suveränt familjär klubb. Ens klubb och en stad att trivas i. Detta hör jag ofta, också i min egenskap som programledare för Studio Allsvenskan där jag jobbat dagligen med svensk fotboll i tre år.

Att ÖSK fick fart på Carlos Strandberg så till den grad att han gjorde fler mål än både Markus Rosenberg och Marcus Antonsson i MFF, är ett faktum som gått lite väl tyst förbi. Det är faktiskt en bedrift. Det där borde ÖSK slå mynt av (även rent bokstavligen).

Att vara en attraktiv klubb, trots att man är en ”mindre” klubb är något verkligt värt att slå vakt om och utveckla, det är en gigantisk konkurrensfördel.

En tredje nyckel är arrangemanget runt matcherna. När jag för en tid sedan talade med Elias Tinfors, ordförande i Kubanerna nämnde han att samverkan mellan klubb och supportrar kan bli bättre, i syfte att öka attraktionen runt matcherna.

Jag tror också att varje supporter behöver rannsaka sitt svartvita hjärta. Om jag vill att klubben i mitt hjärta ska kunna växa och vinna titlar kommer klubben behöva mig på plats! Jag är en viktig beståndsdel för detta bygge. Jag behöver inte alltid fråga mig vad klubben kan göra för mig, utan vad jag kan göra för klubben (när jag nu äntligen fick chansen att travestera president John F Kennedy…).

Tränarteamet är den kanske viktigaste nyckel. Fotboll handlar trots allt om resultat. Här har ÖSK det väl förspänt. Dagens tränarteam är alltjämnt ett av Sveriges vassaste. Jag högaktar också de faktum att de fortsätter våga följa sin vision. De sitter starka och trygga i båten. De tycks ha den där förmågan att både våga se framtiden OCH leva i nuet, leva för klyschan ”nästa match.”

De som aldrig någonsin själva vågat vara offentlig med en storslagen dröm är ofta duktiga på att skjuta andras drömmar i sank. Men vågar man drömma med ena ögat och hålla det andra öppet, vaket och nyfiket finns alla chanser att förverkliga sin dröm.

Marcus Birro.