"Det är där man hittar tröst i nederlagets stund"
Viktor Prodell cykelsparkar in 0-1 mot Hammarby.
Foto: Bildbyrån / Andreas L Eriksson
Det började ju så bra. Den första halvtimmen mot Hammarby är nog det bästa jag sett av ÖSK på hela säsongen. Det ser tryggt, stabilt och tålmodigt ut. Den gode Viktor Prodell cykelsparkar in 0-1 och tystar hela Södermalm.
Det bästa är nog ändå spelet EFTER målet. Laget fortsätter att spela modigt, hålla i bollen och orkar ta de där angelägna löpningarna man måste orka ta när man möter ett såpass skickligt lag som Hammarby.
Prodell är nära att göra 0-2.
Jag tror den moderna fotbollen rensat bort den felaktiga tanken att man kan parkera bussen mot motståndare som har ett skickligt anfallsspel. Att parkera bussen är som att parkera på trottoaren och hoppas att ingen P-vakt ska promenera förbi. Det är mer att förlita sig på turen. Det lyckas sällan. Det handlar egentligen mer om att kasta upp korten i luften och hoppas att de faller ner som man vill.
Ska man utmana en mäktig motståndare måste man tro och försäkra (ibland även lura sig själv) att man är lika mäktig. Det handlar om att inte vika ner sig, att tro att det vi har är värt något, att vilka vi är också räknas.
Matematik är ett språk säger de som förstår. Jag begriper inte mycket av det språket men en bild jag begriper är den jag hörde nyligen som säger att två fotbollslag är två olika slags matematiska tal som ska mötas och få en gemensam, identiskt uträkning. Det är ju, såvitt jag begriper, en omöjlighet.
I andra halvlek växlar ett av Sveriges bästa lag upp några snäpp och då behövs suveränt påkopplade hjärtan och hjärnor. Då behövs en sylvass kniv på strupen och befinner man sig i den dimmiga sörja som är en allsvensk tabells mitt, då är det är svårt att uppbringa den energi och den kraft som krävs för att stå emot och svara.
Det kändes som om energin räckte för en dryg halvtimma. Under den halvtimman visade ÖSK att man kan möta ett av Sveriges bästa fotbollslag utan att behöva vika ner blicken. Under resten av matchen visade Hammarby varför man enligt många spelar den bästa och mest effektiva fotbollen i Sverige just nu.
Jag minns när Italien blev utspelade av Spanien i EM-finalen 2012. Visst var jag nedslagen och besviken. Men inte alls i närheten av så besviken som när samma Italien föll mot Sydkorea i VM 2002 eller när de förlorade på straffar i VM 1990, 1994 och 1998.
Ibland får man helt enkelt acceptera att laget man möter är bättre.
Man får applådera det laget och sedan rikta blicken åt det enda håll, åt det enda ställe där man kan påverka något överhuvudtaget, nämligen inåt, in i sig själv.
Det är där man vinner de största segrarna.
Och det är också där man hittar tröst i nederlagets stund.
Marcus Birro.