Marcus Birro: ÖSK verkar ha börjat göra det vi andra muttrat om sedan mitten av februari, nämligen spela exakt så bra som det finns kvalité till att göra

Den perfekta popsången ska helst inte vara över tre minuter sägs det. Jag vet inte. Jag är inte så svag för pop. Jag gillar depprock och klassisk musik bättre. Däremot älskar jag de extra 57 sekunder som den gode Carlos Strandberg klistrade fast vid sina tre minuter när han på 3,57 helt på egen hand vände matchen för Örebro mot Helsingborg med sina tre mål.

Fast det där är så klart inte sant. Ingen vänder en match helt på egen hand. Särskilt inte nu när kollektivet ÖSK verkar ha börjat göra det vi andra muttrat om sedan mitten av februari, nämligen spela exakt så bra som det finns kvalité till att göra.

Men det började som det brukar börja. I dyster moll. Helsingborg tar ledningen med 1-0 på en frispark men inte ens det kan skaka det här laget längre. Det är besynnerligt det där. För någon månad sedan började hela Närke skaka så fort motståndarna slog två passningar på raken. Nu växlar ÖSK upp i underläge i en bisarrt betydelsefull bortamatch mot en rival som Helsingborg.

Där kan vi snacka utveckling.

Det är episkt fint att se den gode Carlos slå den där straffen. Hans suveräna självklarhet påminner om de fyra tusen straffar (nåja) som den gode Mario Balotelli envisades med att dunka in i rad under en herrans massa år. Enkelt, elegant och klockrent.

Sedan då?

Örebro SK spelar enkelt men genialt. Det är raka, svepande, precisa passningar som skär som kärlek genom mörker.

Strandberg vänder ut och in på svenske landslagskaptenen Andreas Granqvist och får honom att se ut som en väldigt åldrad reumatisk tvätthängare. Pang! 1-2.

Strandberg är inte de stora gesternas man. Men den där snabba kaxiga klappen över bröstet mot HIF-klacken efter 2-1… Det är så vackert att man gråter.

Och sedan då?

Filip Rogic, killen som varit proffs i valfritt mellaneuropeiskt land om han spelat i en storstadsklubb, serverar den gode Strandberg som enkelt stöter in 1-3 från nära håll. Eller enkelt och enkelt… Det går fort där och det är mycket som återstår att göra. Men som han gör det.

Andra halvlek bevisar för alla att det här Örebro som kommit ut på andra sidan sommarn är en klubb som börjat få betalt för det hårda arbete man lagt ner. Äntligen passar nycklarna i alla lås. Äntligen sitter brickorna där de ska.

Det var en fröjd att se Axel Kjälls teoretiska utläggningar visualiseras på planen. Ett något enklare, rakare spel med en skoningslös och suverän anfallare som straffade motståndarna gång på gång.

När sedan Jake Larsson får göra 1-4 och fira med den hårt prövade Örebro-klacken är det faktiskt så man får lite rysningar.

Jag sade det till min fru innan matchen, när vi gick igenom laguppställningen: ” Det här laget är ju BRA. Kolla spelare för spelare!”

Varje gång man har pratat med spelare eller tränare i ÖSK så har samma sak återkommit gång efter gång: ”Vi kan bättre. Vi vet vad vi kan.”

Nu såg vi det. Vi såg också att 4-0 mot Falkenberg inte var en slump. Vi såg att man kan komma tillbaka från ett underläge i en svår bortamatch. Vi såg också, som Martin Broberg så förtjänstfullt uttryckte det efter matchen, att ”det finns mer att hämta.”

Att ta klivet in i augusti känns ju som en välsignelse. Det här kan bli en höst att minnas för alla som håller på Örebro. Den här skärvan sommar kan komma att glöda en bra bit in i november.

Det krävs bara några gram fotbollskärlek och supporter-empati för att känna den innerliga glädjen hos de tappra som följt med ÖSK till Helsingborg. Och till alla er andra som pantsatt ert svartvita hjärta. Det är nu det roliga börjar.

Marcus Birro.

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908