Marcus Birro: "Vi ska vara väldigt stolta över svensk föreningsdemokrati."

Foto: Icon Photo

På fredag är det dags igen. Midsommar.
Sveriges riktiga nationaldag. Vi får äntligen en chans att bli något mer än ett isflak i världen. Drömmarna är verkligare än våra egna liv, just under midsommar. Ingenting är omöjligt. Himlen sänder sina änglar som fallskärmssoldater ner till oss där vi skrotar med våra plaststolar, sillburkar och ängsliga blickar mot oroliga skyar.

Utan att vi riktigt förstår det själva är våra ritualer runt midsommar en sorts parterapi. Vi härmar andra människor vi inte känner, vi talar om samma saker, vi äter samma mat, vi dricker vår nubbe, och allt det där sätter oss i samklang med varandra. Som ett varsamt, kärleksfullt eko, rörs våra hjärtan.

När den ömma natten sedan kommer, som en mor, till oss och vi sitter på trappan upp till huset med huvudet fullt av bilder över våra liv, ska vi känna hur starka vi är tillsammans, i den här klangen, i den här sången, just vid den här tiden på året. På detta sätt liknar vi ett svartvitt hav, en trogen skara supportrar.

Mitt i stormen av det som sker runt Roma och Totti just nu känns det som att förflytta sig in i en vilsam och vacker lund att få ägna lite tid åt svensk fotboll. Här ryms ännu klanger av det gamla folkhemmet, av folkrörelsen, av medlemmar, av föreningsdemokrati, av beskt kaffe och ideella hjältar som tvättar och viker tröjor.

Hela den där naiva drömmen om en fotboll som lyckats hålla sig undan den perverterade formen av ”modernitet.”

En klubb är alltid större än den enskilda spelare. Men en klubb är också större än riskkapitalister och investerare som inte skulle hitta sitt eget hjärta om de så tilläts krypa ut ur sin kolsäck och fick en lykta och en karta.

Den moderna fotbollen är ett kvalster av mörker, en perverterad och förvärvad avknoppning av en sport som borde förbrödra och förena. Eller som åtminstone gjorde allt detta en gång.

Vi ska vara väldigt stolta över vår svenska modell och svensk föreningsdemokrati.

Det talas så mycket om den allsvenska näringskedjan och ojämlika villkor när det gäller de olika klubbarnas ekonomi. Jag vill vända på hela det perspektivet. Den svensk elitfotbollen är långt mer demokratisk än många andra länders. Det finns vägar att gå. Även för en klubb som Örebro SK och det är denna föreningsdemokrati och innerliga känsla av folkhemsrörelse som skänker den allsvenska fotbollen ännu en dimension.

Drömmar går att nå. Någon måste bara våga drömma dem.

//Marcus Birro

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908