"Världen skulle vara en väldigt kall och trist plats utan dåraktighet"

Under söndagens hysteriska snöfall var vi många som försökte låta bli att tänka på det där stökiga 3-0 som Gais ”fick” efter den avbrutna matchen mot IFK Göteborg för en vecka sedan. Men ni vet hur det är när man ska låta bli att tänka på något. Det enda man tänker på är det man ska låta bli att tänka på…

Jag tror vi är många som är rätt duktiga på att förlora oss i omöjligheter. Vi tar en tågförsening som ett personligt straff. Vi tar en halsinfektion som en vendetta från onda makter. Den riktiga lyckan kommer inte till oss förrän vi vågar, orkar, kan och förmår att släppa det vi inte kan kontrollera.

Till stora delar handlar våra rädslor om en slags snedvriden självcentrering. En del av oss tror vi är så viktiga att vi måste bekymra oss hysteriskt mycket om vad alla andra gör. Som om andra brydde sig väldigt mycket om just oss. Men de gör de ju inte.

Som en av mina extremt få författarkollegor så välsignat uttryckte saken en gång: ” Om man visste hur LITE tid folk ägnar åt att tänka på en skulle man bara bli förbannad.”

Så när matchen mot IFK drar igång lever hoppet, trots att själva kärnan till det där hoppet inte längre är i Örebros makt.

Under mina taffliga löprundor nere vi vattnet i staden där jag bor brukar jag lyssna på SRP1. De har ett program som heter Filosofiska Rummet och sist pratade de om stoikerna (ett gäng filosofer som levde för tvåtusen år sedan) som envist hävdade att det enda man kunde göra, det enda man kunde lägga sin energi på, var att göra sitt bästa…

Ingenting annat har man den minsta kontroll över. Man kan bara göra det man kan så bra som möjligt. Resten är det helt meningslöst att bry sig om.

Och ändå…

När ÖSK har 3-1 mot Blåvitt och Nyköping leder med 3-1 mot Gais i Göteborg börjar hjärtat svarva sina drömmar.

Man vet att det är dåraktigt att bygga vidare på de där drömmarna men man vet också att allt dåraktigt har en söt smak av seger på tungan. Världen skulle vara en väldigt kall och trist plats utan dåraktighet.

Men så tappar Nyköping och Gais kommer ikapp och går förbi och ungefär samtidigt börjar ÖSK tappa i kvalité och IFK Göteborg tillåts både reducera och kvittera.

3-3 till slut och det är som Axel Kjäll säger till NA: ”Vi tappade konceptet.”

Så var det ju. Konceptet förvirrade och förundrade och till sist tappade ÖSK det.

Även Viktor Prodell är klarsynt när han konstaterar: ”Vi satte oss själva i den här sitsen som vi befann oss i idag.”

Där har vi nyckeln till Örebros fortsatta vandring mot den allsvenska premiären. Självrannsakan, insikt och ödmjukhet. Först när man slutar skylla ifrån sig och förlorar sig i hysteriska men stillastående drömmar där ordet OM är diktator, först då kan man börja göra verklig skillnad i sitt liv.

Låt oss lämna de poetiska känslorna åt sidan och kolla in fakta. ÖSK har gjort 16 mål på åtta matcher. Det är i snitt två mål per match. Det är bra.

När jag samtalade med Johan Bertilsson i ÖSK-Podden nyligen pratade han om att laget måste bli något jämnare, att bibehålla hög kvalité genom hela matchen och också kontinuerligt match efter match.

Nu handlar det om att ödmjukt, tålmodigt och konsekvent arbeta vidare med det som är bra och bibehålla den höga kvalitén över tid.

Att se ÖSK spela fotboll just nu är som att röra sig i en mörk, lång korridor där ljuset leder oss framåt, ett steg i taget. Det ser tryggt och stabilt ut när det är tänt, men lite för ofta slocknar det och allt blir mörkt.

Men samtidigt.. Om ÖSK får ordning på grejerna kommer ljuset att leda oss rätt och ut och bringa ära och stolthet till alla som älskar klubben.

Den 31 mars är det allsvensk premiär. Då ska alla hörn stråla av svartvita facklor och ingen av oss ska vara vilse längre.

För Sportklubben
Marcus Birro.

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908