Hagges portugalblogg:
"Svälja sin stolthet och göra det rätta"

Under en period när jag spelade i Djurgården hade jag lite svårt att komma överens med både tränarna och mig själv. Jag har ibland svårt att vara tyst när jag blir arg eller när det är något som jag verkligen tycker är fel. Jag tänkte nu berätta om två tillfällen som det inte gynnade min karriär.

Det första tillfället har jag inte berättat för någon om exakt hur det var. Men ok. Nu kör vi.

På den tiden hade jag Zoran Lukic och André Jeglertz som tränare. De hade alltså ett delat ansvar och ingen var uttalad förstetränare. Den här konstellationen funkade aldrig speciellt bra. De hade olika syn på hur vi skulle spela och gav olika lösningar till samma problem. Dessutom var de helt olika som människor. Att de hade spelat 4-3-3 i sina tidigare klubbar var egentligen det enda de hade gemensamt.

På en direkt fråga när Rajalakso skulle pressa sin försvarare fick han två helt olika svar. Ni förstår kanske varför det inte varade speciellt länge.

Vi mötte Halmstad borta, det var kanske tio, max tjugo minuter kvar av matchen. Jag skulle bli inbytt på högerbacken. Vi låg under och spelade riktigt dåligt. Jag hade inte varit på plan speciellt länge innan Halmstad kom runt på min kant och det slutade med ytterligare ett mål i baken.

Dagen efter kommer en lagkamrat fram till mig och säger att han skulle vilja snacka lite. Han berättar att Zoran vid Halmstads sista mål vänt sig till bänken och skrikit att Patrik är den sämsta jävla spelaren någonsin. Jag sade ju att vi inte skulle byta in den jäveln. Jeglertz försökte tysta ned honom men alltför sent.

Jag frågade om han var säker och om det verkligen var så ordagrant. Och han var säker.

Jag blev rasande och gick raka vägen till tränarnas rum på baksidan. Jag knackade på och Jeglertz ropade kom in. Jag skulle vilja prata lite med er sade jag samtidigt som jag tittade Zoran i ögonen. Jag satte mig ned i den blåa soffan som var mitt emot deras skrivbord.

Igår när Halmstad gjorde sitt sista mål så skrek ni saker som jag tycker var jävligt opassande och ni ska veta att det fan inte är okej!
Båda är till en början tysta.
Eftersom jag vill ha ett svar så höjer jag ögonbrynen lite och min blick vandrar från Zoran till André. Ni skrek att jag var den sämsta spelaren någonsin, lade jag till.
André börjar öppna munnen och säger:
– Ja, alltså vi …
Längre hinner han inte innan Zoran avbryter.
– Det var jag, och inte André. Han har inget med det här att göra, men sådär sade jag inte.
– Nehe, men vad sade du då? frågar jag.
– Jag blev ju besviken och, och, men så sade jag inte.
– Jag vet att du sade så. Säger jag direkt.
– Nej det gjorde jag inte, säger Zoran och höjer rösten lite.

Nehepp säger jag, och vi tittar varandra i ögonen. Ingen säger något på en liten stund och då går jag och gör den klassiska jag ska visa att jag är arg så jag slänger igen dörren. Samtidigt som jag hårt drar igen dörren får jag en bild i huvudet att glasrutan som sitter bredvid går sönder. Som tur var klarade den sig. När jag går därifrån så vet jag att mina chanser att få spela inte direkt sköt i höjden. Men just där och då kunde jag inte bry mig mindre.

Zoran blev inte kvar så länge efter det. Utåt sett så avgick han själv. Kommer inte ihåg anledningen men vi alla andra visste att en av dem skulle få gå och den andra skulle få vara kvar. För min del var det nog rätt bra att det inte blev tvärtom.

Det andra tillfället var när Steve Galloway kommit in som assisterande till André. Jag tror det var under ett landslagsuppehåll eller möjligtvis under ett sommaruppehåll.

Vi spelade 5 mot 5, laget med gula västar mot laget i svarta tröjor. Det var ganska aggressivt och tufft spel. Precis som det kan bli ibland. Jag och Kebba Ceesay fightas om bollen. Han petar ut bollen över sidlinjen och jag är på väg att sätta igång en ny boll när André skriker gul boll. Nej det är våran boll, Kebba petade ut bollen säger jag. Till svar får jag bara: gul boll! Nej det är våran, replikerar jag och säger till Kebba att du var ju sist på den, eller hur? Gul boll, ropar André, och tillägger kör nu!

Jag har redan kroppen full av adrenalin sedan innan och nu bubblar det över. Men är du dum i huvudet eller? Det är svart boll för i helvete! Din jävla idiot, vem fan tror du att du är?!

Sedan vänder jag mig om och går av planen. En annan spelare går in istället och spelet fortsätter. Nästa match är jag på planen igen. Jag vet att jag gjort fel men är för arg för att be om ursäkt.

Några dagar senare frågar Dahlberg mig om jag bett om ursäkt än. Nej, det hade jag inte.

Ytterligare någon dag efter så är jag en av ytterst få a-lagsspelare som blir uttagen till en U21 match. Jag förstår genast varför. När vi är på väg att gå ut för att värma upp så kommer Steve fram. Hagge, kom så snackar vi lite. Jag har lovat att inte säga något men om du inte ber om ursäkt till André så kommer du inte få spela en enda minut till. Jag vet att både han och jag tycker att du är en bra kille, men sådär kan du inte säga inför alla spelare. Be om ursäkt bara så är allt glömt.

När vi sedan har värmt upp och är på väg in i omklädningsrummet så följer jag Steves råd. Jag stannar André och ber om ursäkt. Jag berättar också historien om när jag sköt ett skott mot Patrick Walker och att det varken då eller nu hade med att jag inte skulle respekterat eller gillat dem.

Vi avslutade den säsongen med att mirakulöst gå från sista platsen till en kvalvinst mot assyriska. En av de tre bästa dagarna i mitt fotbollsliv.

Andre visade stort förtroende för mig och lät mig spela innermittfältare. Jag gjorde det jag är bäst på. Jag sprang, jag kämpade och jag fightades. Jag toppade det med tre mål under den hösten, och assist till det avgörande målet i förlängningen.

Det var nära att det inte alls blev så. Men tack vare en omtänksam Steve så lyckades jag svälja min stolthet och göra det rätta.

Historien med Patrik Walker finns i en blogg från tidigare år om du vill läsa.

Tack för att du läst och ha en trevlig dag!

© ÖSK Elitfotboll AB Stolthet, hjärta och passion sedan 1908