Hagges portugalblogg:
"Tankar från en spinningcykel"

Jag har ju fått ett blåmärke i foten. Tydligen blivit överansträngd. Tuff kille. Satt på bänken halva året och blir ändå överansträngd!? Jag funderar på hur det kunde hända? Visserligen värmer jag upp seriöst men ändå? Är det för att jag tränade extra inlägg tre gånger på två veckor där i somras? Tål jag inte ens det? Din klena jäv... Nej, positiva tankar nu! Kämpa. Du är bäst. Kämpa.

Till råga på allt så har de satt på mig ett pulsband. Litar de inte på att jag ska ta i? Eller tycker de verkligen att det är roligt att titta hur min puls gått upp och ner efter varje intervall? Sitter de och flinar när pulsen går upp på röd nivå och förstår hur jobbigt man haft det? De jävlarna! Vänta bara, jag ska visa dem!

Helvete! Jag trampar för långsamt. Tänker för mycket och trampar för lite! Jag trampar ännu snabbare för att kompensera mitt tidigare misstag. Samtidigt går en tjej förbi en bit framför, då kommer jag att tänka på vad jag hörde på radion några dagar innan.

Roger och Titti lyssnar på när Ola berättar om en studie han läst.
Enligt Ola finns en studie som visar att killar tränar 30% hårdare när en snygg tjej är i närheten. Återigen trampar jag för långsamt. Va? Skulle jag inte trampat snabbare nu när hon gick förbi? Eller hade jag trampat ännu långsammare om det istället hade varit en bastant man med bockskägg och alldeles för stort och svettigt linne? Hon kanske inte passade in under kategorin snygg? Eller var hon inte min typ? Funkar inte tesen om det inte är din typ av tjej? Visst hon kanske var vältränad, men hon var ju brunett! Min sambo är blond. Då måste väl blonda tjejer vara min grej? Kanske skulle jag ha trampat enormt snabbt om det varit en blondin! Måste vara det...

Två set avklarade, ett kvar. Jag börjar få träsmak. Ni vet känslan när man stannat lite för länge på AIF-cupen? Eller för all del känslan i ryggen efter en tur på ett flygplan. Där är jag nu. Spinningcyklar är väl inte direkt kända för att ha en mjuk sadel. Sista delen av passet går förbi snabbt, jag har äntligen slutat att tänka och fokuserar enbart på klockan. Rätt var det är så är jag klar. Ännu ett pass på cykeln. Inte det sista, men jag ska göra mitt bästa för att det ska bli så få som det bara går. Det är inte speciellt roligt.

Igår hade vi Axels patenterade frågesport. Han är duktig på det där, stor eloge till honom. Det var både film, sport och lite hjärngympa. Frågesporten slutade i ett kryss och jag, Råp, Astrit och Oscar fick uppdraget att komma på en avgörande tävling. Det blev armhävningar. Ni förstår, ett av vinnarlaget var nämligen ledarlaget. Och normalt sett hade tävlingen varit ojämn. Men ledarlaget bestod av sex man och det andra laget var bara fyra. Reglerna var enkla, så många armhävningar du klarar av utan vila. Bröstet ska nudda Råp's knytnäve och sedan är det bara att mosa på. Sedan gjorde jag ett misstag, jag sade att turordningen först var en från ledarna, och sedan en från spelarna. Och likadant tills det att alla var klara.

Vår fystränare Jimmy öppnade starkt med 76 snabba. Micke öppnade för spelarlaget men klarade bara av hälften mot vad Jimmy fixade. Sköldmark var ganska stark men låg farligt nära gränsen där man blir diskad. Små och korta var hans motto. Sedan visade Sema klass och gjorde något på 70 också. Då kliver materialaren Stålis in och gör 10 och dagens högsta jubel ryter ut. Imponerande! Björnquist tur och självklart skulle han göra flest. Då börjar Axen vifta med vit flagg och ger upp!
– Man ger väl aldrig upp, ropar jag!
– Om man ligger under med tre noll och har två man mindre så ser det svårt ut, får jag som svar.
– Inte fan ger man väl upp för det, blir mitt snabba svar.
Jag ser hur han ger mig en blick som jag bara kan tyda på ett sätt. Var tyst och fokusera på något annat. Jag lyder och lämnar den diskussionen.

Så vi fick aldrig nöjet att se Axen, vår kära vd Simon eller målvakts-Robban göra armhävningar. Vi skulle ha kört ledarlaget först och sedan spelarna.
Slarvigt av mig. Mycket slarvigt.

Tack för att du läst och ha en trevlig dag!

Patrik Haginge