Krönika av Patrik Haginge

I förra veckan kom nummer 3 av medlemstidningen Sportklubben. Vill du ha ett eget nummer kan du bli medlem i vår webbshop för halva priset. Här på oskfotboll.se kommer vi publicera delar av innehållet. Först ut är en krönika av Patrik Haginge.

Bli medlem och få nya numret av Sportklubben:

I slutminuterna under matchen mot Brommapojkarna tvingas jag att byta. Jag har på något konstigt sätt lyckats att få nackspärr. Jag kan inte vrida på huvudet ordentligt och det begränsar givetvis min förmåga att se vad som händer runt omkring mig.

Nu vann vi med 3-1 och den tidigare dåliga formen med bristande poängskörd har förvandlats till ett lag med självförtroende och tre raka vinster.
Någon dag senare sitter nackspärren fortfarande i. Den har avtagit en aning men jag ser fortfarande stelopererad ut.

Jag är på stan och ser en gammal studiekamrat komma gående mot mig. Efter några stela artighetsfraser så kommer frågan som jag får allt oftare ju äldre jag blir. En fråga som jag inte har något svar på, trots att jag har sökt efter svaret åtskilliga gånger. Jag har frågat råd bland vänner, frågat min sambo, mina föräldrar, och till och med googlat. Svaret kanske har funnits där, jag vet faktiskt inte det än. Det kommer nog dröja några år innan vi vet svaret, minst ett iallafall. Svaret borde komma från mig själv, men jag har svårt att finna det. Kanske vet jag redan det innerst inne, men är för feg för att erkänna det. Kanske behöver jag inte ta beslutet nu? Det får nog vänta lite till.

Efter sedvanliga, hur mår du? Och vad gör du nu förtiden, frågar studiekamraten: Vad ska du göra efter fotbollen?
Det är den frågan som kommer allt oftare ju närmre slutet på karriären jag kommer.
Ja du, det får vi se säger jag. Och lägger skämtsamt till att jag redan tjänat så mycket att jag inte behöver jobba mer.
Får ett minimalt leende tillbaka och så föreslår han att jag kanske kan skriva i någon tidning? Du skrev ju skitbra i ÖSK-bloggen!

Skrivandet är inget jag kommer att göra i framtiden säger jag och ser framför mig hur jag måste gå x antal kurser i svenska innan jag ens vill skriva i någon tidning. Dessutom har ÖSK ett antal gånger frågat om jag vill skriva i medlemstidningen eller matchprogrammet eller vad det nu har varit, och jag har inte känt det minsta sug alls. Mer som en börda att jag borde bidra med något för klubbens skull, men för egen del har jag inte haft suget att skriva en enda mening. Inte ett enda ord.

Men jag kanske kan fixa jobb till dig? Vill du jobba med mig på vårt företag?
Du har ju studerat i nästan tio år för att komma dit du är, svarar jag. Hur ska jag kunna bidra utan att ha någon av den sortens kunskap alls?
Du är ju smart, du behövde knappt plugga alls för att klara gymnasiet, svarar han.
Jag tackar för komplimangen och erbjudandet och säger att jag hellre skulle vilja bli snickare i sådana fall. Jag kanske kan gå lärling hos någon firma börjar jag och blir avbruten med, du kan väl för fan inte snickra?
Jag berättar med en kanske lite väl nöjd ton att jag bland annat gjort en lekstuga till dottern i födelsedagspresent, en vedbod och just nu håller på att bygga ett uterum. Var har du lärt dig det? Frågar han skeptiskt. Ja det vet jag inte riktigt säger jag, lite här och var.
Vi säger hej då och jag lovar höra av mig om jag behöver ett jobb.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när fotbollskarriären är över, men jag kan lova er detta, jag kommer inte bli tränare och jag kommer inte studera i allt för många år. När jag väl slutar vill jag ta igen lite av det jag missat. Att vara ledig på helgerna och ha semester på sommaren. Jag vill kunna ta en spontan öl på stan med vänner, utan att bry mig vad andra tycker och tänker om det. Jag vill strunta i en lunch och bara äta lite äppelpaj istället.

Men det får vänta ett litet tag till.
Just nu är det fotboll som gäller.

Patrik Haginge

© ÖSK Elitfotboll AB Stolthet, hjärta och passion sedan 1908