Marcus Birro: "Örebro är en klubb som genomsyras av ödmjukhet"

Foto: Icon Photography

Det finns något avväpnande i sympatiska träningsanläggningar. Jag var på Milanello inför en Champions League-match med Milan för något år sedan och jag blev behandlad som en god vän. När lagkaptenen kom in kom han fram och hälsade fast vi aldrig hade setts förut. De flesta riktiga reportrarna himlade lite med ögonen, kanske hade de sett igenom det där (vilket dock inte hindrade dem från att äta upp all gratismat) men jag blev genuint lycklig.

Jag har snirklat mig in i det allra heligaste på San Siro tillsammans med Thomas Nordahl, jag har stått och väntat vid Romas anläggning Trigoria i timmar och jag har blivit bortjagad av arga Inter-fans utanför Appiano Gentile när jag ville snacka om Zlatan något dygn efter att han sålts till Barcelona…

Men jag känner mig så oändligt mycket mer hemma på Behrn Arena eller Studenternas i Uppsala eller…

Ja, ni fattar.

Min kärlek till den jordnära och grundläggande rörelse som är svensk fotboll har bara växt de senaste åren.

Det är många som trängs runt den där lilla pölen ljus som strålar från svensk fotboll.

Desto fler är alla dem som bär, sliter och släpar för att göra hela cirkusen möjlig.

Varje lag har sin Tobias Linderoth eller Gabriele Oriali. Spelare (ofta position mittfält) som aldrig gör en dålig match, alltid gör sin plikt, alltid ger sig rakt in i ösregnet.

Oriali vann VM-guld med Italien 1982 men ingen talar särskilt mycket om hans insatser. Vattenbärarna får sällan några sånger från läktarna. De gör allt det hårda jobbet men det är alltid någon annan som stjäl rubrikerna och ljuset.

Den här världen är inte gjord för den bleka, eftertänksamma och oglamorösa människan. I den moderna fotbollen handlar mycket om tatueringar, diamanter, skamgrepp och yta.

Men inget sammanhang blir komplett utan de som lägger ner sin själ i ändlösa löpningar på mittfältet.

Precis som det på planen finns stjärnor som strålar och stjärnor som hjälper andra att stråla så finns det i, runt och bakom en klubb människor som möjliggör allt det spektakulära. Människor som pantsätter all sin fritid i ungdomslagen, materialaren som tvättar, viker, tvättar och viker, tvättar och viker. Grundbultar av kärlek som får en hel klubb att röra sig framåt men som aldrig får applåder eller sånger. Inte många sjunger vattenbärares lov.

Ödmjukhet är kanske inte den egenskap som det jublas mest över hos supportrar.

Örebro är en klubb som genomsyras av ödmjukhet. Kanske har den där egenskapen, på kort sikt, varit förlamande för klubben. Men min övertygelse är att den på lång sikt är enbart av godo och mer ändå. Den egenskapen kommer leda den här klubben till segrar och triumfer.

Ödmjukheten genomströmmar Örebro SK som en varm vind. Det finns en slags lågmäld beslutsamhet, en inkännande och lyssnande röd tråd som är mycket sympatisk. Även när man hamnar ”högst i hierarkin” bemöts man med respekt och blir lyssnad på. Att i en så spretig och vidgående organisation som en fotbollsklubb sätta lyssnade i centrum är inte alldeles vanligt och, tror jag, en väg till framgång.

Samtidig gäller det att berätta för världen vilken stryktålig och beslutsam plats Örebro kan vara för den unga spelaren i närområdet som drömmer om att spela betydande allsvensk fotboll.

Jobbet återstår att göra.

Men allt jobb av värde börjar med en ödmjukhet inför uppgiften man står inför.

Marcus Birro.

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908