Hagges Portugalblogg: "Jag ska bara vinna"

När hälsenan gick av bestämde jag mig för att vara tillbaka snabbare än någon kunde gissa. Jag fick en rehabplan av läkarna och sjukgymnasten och följde den till punkt och pricka. Nästan iallafall, jag lade till lite extra repetitioner och suddade ut datumen för att skriva dit egna. Mina datum var mer passande till min rehabplan.

Allt har gått precis som jag bestämde mig för. Delmål efter delmål gick som jag hade bestämt. Kunde släppa kryckorna före andra kunnat, kunde gå obehindrat snabbare än andra, kunde jogga före andra. Delmålet med att kunna delta i fotbollspassen från första januari höll! Och delmålet att vara redo för första träningsmatchen höll också. Nästan. Sjukteamet ville inte låta mig spela sista 20 som jag föreslog.

Veckan före matchen kände jag mig helt 100, endast att hälsenan var lite kortare än den andra. Det skulle vara så sa dom. Ska och ska, tänkte jag. Nu blev det så att jag ändå inte kunde spela.

Hälsenan är det inget fel på. Nu har jag fått ont strax ovanför vristen istället. Röntgen visar att det inte är något fel på foten alls. Tvärtom, den ser oförskämt bra ut. Men smärtan säger något annat.

Jag är nog rätt jobbig för vårt rehabteam. Jag ställer frågor om allt och inget som har med området där jag har ont att göra. Ibland får jag svar som tillfredsställer mitt behov för en stund. Oftast får jag svar som skapar fler frågor och ibland påståenden från mig som endast kommer för att få en motreaktion. Jag kan inte övertyga någon i rehabteamet eftersom jag inte har deras kunskap. Varför frågar och provocerar jag då fram förklaringar och svar? Jo, jag tror att om jag involverar mig såpass mycket, tvingas de ha bra svar och en kvalitativ plan för min rehab. Annars får de ett helvete. Å andra sidan så inbillar jag mig att jag ger tillbaka så mycket i mitt arbete och humör när vi jobbar tillsammans att det är värt det. Men det kanske jag är fel person att svara på.

När jag insåg att skadan jag fått nu kommer stoppa mig från att kunna delta så blev jag så jävla uppgiven. Jag har sedan operationen gjort allt för att kunna vara med och delta under hela försäsongen. Givit mig själv en chans att prestera på topp denna säsong. Nu är det något i "vristen" som vill annorlunda. Fan vad trött jag blir. Speciellt när man inte kan säga vad det är som är problemet. Varför jag får ont? Jag hade ju bestämt att jag skulle spela. Mitt slutmål med rehaben kastades åt helvete precis när jag skulle fullborda ett halvårs stenhårt arbete. Nu har min uppgivenhet släppt och jag funderar på vad jag mera kan göra för att få bort smärtan.

Jag ska bara vinna, så är det.
På återseende kära ÖSK:are!

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908