Dante, Totti och Daniel

Vi träffas över en lunch på 4e våningen. Stekt torsk med currysås. Han berättar med extrem värme, nästan ömhet, om sin uppväxt och familj. Om de två nästan jämnåriga bröderna som alltid lekte tillsammans. Om pappan, bankmannen. Mamman, laboratorieanställd, stabil och trygg. Jordnära föräldrar som alltid ställde upp.
– Det går nog inte att få en bättre och tryggare uppväxt än min. Jag tänker ofta på det när jag ser allt elände som ensamkommande flyktingbarn får genomlida.

Daniel är uppväxt i Lidköping vid Vänerns strand. Redan som trettonåring gjorde han sitt yrkesval. Han skulle bli fotbollsspelare. Elfsborg upptäckte tidigt hans talang, men det var först i 18-årsåldern som han var mogen att ta steget. Parallellt med satsningen på fotbollen tog han skolan väldigt seriöst. Han gick ut gymnasiet med goda betyg. Han beskriver sig själv som ”skötsam, redig, lagom busig och med mycket åsikter”. En bild som stämmer väl överens med min bild av honom. Eftertänksam, inga yviga gester och med många tankar om livet.

Nu har han egen familj. Sambo, en dotter på ett och ett halvt och ytterligare ett på gång.
– Jag träffade Carin under skoltiden, men hon var för snygg för mig. Så jag fick bida tiden. Som tur var träffades vi igen en midsommar. Då fick jag en ny chans och jag tog den, säger Daniel och skrattar lyckligt.

Fotboll som konst

Jag frågar vad fotboll betyder för honom. Han tänker en stund, drar i sitt skägg innan han svarar:
– Fotboll är en konstart. Att se hur Zola och Totti hanterar bollen och hur de hittar lösningar på problem, då är det så nära en konstupplevelse man kan komma. Spelet och planens form gör att det finns så många möjligheter att utöva fotboll på. Man kan välja att spela som ÖSK och Elfsborg. Att själva bestämma matchbilden, ha mycket boll inom laget och ge utrymme för den enskilde spelaren att hitta kreativa lösningar. Eller så kan man göra som IFK Göteborg, där spelet går ut på att kämpa och snabbt komma till avslut. Jag föredrar vårt sätt, men säger inte att det ena är rätt eller fel. Det visar istället på hur många nyanser det finns inom vår sport och att man kan nå framgång med olika strategier.

För Daniel är fotbollen ett yrke. Men, betonar han, ett mycket roligt yrke. I yrkesrollen ingår att ta ansvar. Mot klubben, supportrarna och medspelarna. Han är starkt medveten om vad ÖSK betyder för alla runt laget och vad det innebär för hans yrkesroll.

Daniel tror att yrket fotbollsspelare av många kan upplevas som udda. En anställning som är så extremt specialinriktad, som varar under en begränsad tid och som har få karriärmöjligheter. Man får känslan att Daniel ser fotbollen både som ett yrkes- och ett livsstilsval. Han får stort utrymme för att ägna sig åt sin familj, men måste också göra uppoffringar. Fotbollsyrket innebär ett inrutat liv utan ”fredagsfester”. De flesta helgerna är inbokade för fotboll.
– Jag oroar mig inte för min framtid. Elitfotbollen utvecklar många kvaliteter som är jag menar är attraktiva för övrig arbetsmarknad. Jag är van att arbeta mot tydliga mål, är bra på att hantera extrem stress och kan arbeta i grupp. Nu är jag inriktad på ÖSK och fotboll till hundra procent. Efter min aktiva tid vill jag gärna fortsätta inom fotbollen, men jag kan också tänka mig andra jobb. Här är jag helt prestigelös.

Kärlek till italiensk fotboll

Daniels favoritlag var länge Chelsea. Han tror själv att kärleken kom när Zola värvades. När Abrahamovic köpte Chelsea kände han att klubben tappade sin själ. För Daniel är fotboll så mycket mer än vinster, förluster och ekonomi. Det handlar lika mycket om konsten, stämningen, supportrarna och kulturen.
– När Chelsea såldes lämnade jag dem mentalt och fastnade för Roma. Även nu var det en mycket unik fotbollsspelare mer än själva laget som drog mig dit. Det var Totti. Men jag upptäckte snart att det också var något speciellt med Roma. Jag tror att det är staden, passionen för fotboll och läktarkulturen.

Det är med sorg som Daniel konstaterar att även Roma håller på att gå samma väg som Chelsea. Man har fått amerikanska ägare och marknadstänket håller på att ta över. Daniel förstår att fotbollen lever under marknadsekonomins lagar, men är rädd för att de olika ligorna i framtiden kommer att bli en tävling mellan olika varumärken där läktarkulturen sakta tynar bort. Hans fascination för olika lags förankring i skilda samhällsgrupper är tydlig. Han ger Lazio och Roma som exempel.

Samhällsengagemanget

Under hela vårt samtal är det uppenbart att det finns så mycket mer än fotboll i Daniels huvud. Hans uppväxtår kommer ständigt tillbaka. Med en far ”som alltid röstat blått” och en mor ”som alltid röstat rött” så kunde Daniels politiska sympatier sannolikt hamnat var som helst:
– Jag blir mer och mer politiskt intresserad. För mig är det viktigt att rösta. Jag intresserar mig främst för de ekonomiska frågorna. Det är kanske därför jag röstar på Moderaterna.

Daniel pratar med stor insikt om den politiska situationen i Sverige och om problematiken i Sverige med en minoritetsregering. Han har också ett starkt patos för flyktingsituationen och är övertygad om att Sverige kan göra mer även om vi jämfört med andra länder gör mycket.
– Sverigedemokraterna är verkligen inget för mig. Det borde vara självklart för alla att vi måste hjälpa dem som har det svårt. Vi lever ju på samma planet. Nu när jag fått barn tänker jag ännu mer på det och hur det skulle vara om jag och min familj tvingades fly. Tillfälligt uppehållstillstånd borde vara en självklarhet överallt.

Vad tror du då att motviljan och ibland till och med hatet mot flyktingar grundar sig på?
– Det finns nog många orsaker. Rädslan för andras sätt att leva, exempelvis kvinnosynen. Många tror också att flyktingarna tar våra jobb, men då förstår man inte samhällsekonomi. De har fått jobbargumentet serverat av vissa krafter och det passar in i deras livssituation. I själva verket tror jag att det mer handlar om att man inte har drivkraften att själva utveckla sig. Det är samma typ av människor som attraheras av Trump. Det är helt otroligt att en sådan person kan bli nästa president. Men vi måste ta den här utvecklingen på allvar. Det är en känga till våra politiker som inte tagit tag i flyktingfrågan. Man måste få diskutera den sakligt utan att få rasiststämpeln på sig.

Existentiella frågor

Med en sambo, en mamma och en svärfar med en kristen tro så skulle man kunna tro att Daniel har en stark gudstro:
– Nej, det kan man nog inte säga, men jag bär den med mig. Jag tror på evolutionen. Människan är en art som alla andra. Jag tror att meningen med livet är att fortplanta sig och se till att arten lever vidare. När man dör så händer inget. Du dör bara. Det kanske låter lite sorgligt, men man får försöka acceptera att det här var mitt liv och det var helt ok. I grunden har jag nog en krok i kristendomen, men jag har svårt att se att det finns något paradis. När jag dör grävs jag ned och moder natur tar hand om mig. Jag ger näring åt nya liv. Jag känner ingen uppgivenhet eller bitterhet för det. Det gäller att förlika sig med vad livet har att erbjuda.

Varför Dante?
Ett omklädningsrum är ingen plats för tunga livsfrågor. Här måste man vara fokuserad på fotbollen. När man är på läger så kan det däremot bli mer djupgående resonemang, mycket beroende på rumskamrat. När han spelade i Helsingborg delade han ofta rum med Alvaro Santos. Santos är djupt troende och han och Daniel diskuterade ofta existentiella frågor.

Men varför ger man sig på Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin”, ett av världslitteraturens mest svårgenomträngliga verk, dessutom skrivet för 700 år sedan?
– Jag är ingen storläsare, tiden medger inte det. Jag läser mest deckare och då helst Michael Connolly. Men jag fick för mig att jag måste kultivera mig och önskade den i julklapp. Den är jobbig att läsa och det går långsamt, men är fantastiskt utvecklande. Men vi får se om jag kommer igenom den.

Första mötet med ÖSK

Första gången Daniel stötte på ÖSK var som sommarproffs hos ÖSK Ungdom. Han kände att ÖSK var en otroligt familjär klubb. Den bilden har han kvar. Han ser dessutom ÖSK som ett lag som spelar fotboll på det sätt han gillar.
– Vi försöker vinna genom att skapa egna möjligheter, inte på andras misstag.

Daniel tycker att mycket positivt har hänt med ÖSK under året. Man har fått en vd som är bra på att involvera och har ett ledarskap som han tror kommer att bära frukt. Organisationen har blivit tydligare och det är bra att det nu finns en uttalad sportchef. Daniel menar också att ÖSK:s vision att vi ska bli ett etablerat topplag som spelar inför en fullsatt arena är helt rätt.
– En sådan vision måste man ha som elitklubb. Tänk dig motsatsen. Hur skulle det se ut? Man måste dock vara medveten om att Allsvenskan, till skillnad mot många andra europeiska ligor, är extremt jämn. Det är svårt att alltid vara ett topplag. Men självklart ska vi dit. Det jag tycker är märkligt är att en så stor stad som Örebro inte alltid har fullsatta läktare.

Han jämför ÖSK med Elfsborg. Elfsborg har inte en starkare organisation, men man har genom åren haft fler attitydspelare som satt standarden i klubben. Därför har man också haft större framgångar än ÖSK. Anders Svenssons, Mathias Svenssons och andra erfarna spelares kravbild på sig själva och laget smittar av sig på de yngre. Något som sedan förts vidare till nya årskullar. Den attityden tror Daniel att ÖSK är på god väg att skapa.

När jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt en punkt på min frågelista. Man kan inte beskriva en person utan att komma in på matintresset. Ska jag ringa Daniel? Nej, det måste vara givet. En lång familjemiddag där man pratar livets väsentligheter, äter romerskinspirerad mat och med Totti som given gäst. Daniel, vad tror du om Culingionis som primi platti, Saltimbocca alla romana som secondi och Gelato di ricotta som dolci? Men hoppa rödvinet. Vi har snart match mot Djurgården.