Hagges portugalblogg, del 1

Det blåser rätt kraftigt och träden rör sig svajande fram och tillbaka. Det ramlar ner några barr. Dom är över en decimeter långa och sitter alltid ihop två och två. 

I rummen bor vi också två och två, jag har fått äran att bo ihop med Nordin. Vi har nyss lämnat rummet och ska gå till möte innan avresa mot den första av tre matcher. Nordin går och ska hämta ett par alvedon och jag går vidare mot byggnaden en bit längre fram. Till vänster om den ligger en avlång pool, DG och Wiktorsson tvingas efter en förlust i kortspel ta ett kvällsdopp där efter matchen. Till höger om poolen öppnas en dörr. Framför mig kommer en man och en yngre kille i tonåren ut, jag ser genast vem den äldre av dem två är och jag brister upp i ett leende som platsat i vilken  tandkrämsreklam som helst.
"Att det springer runt legender här kunde man inte tro", säger jag samtidigt som han brister upp i ett liknande leende innan våra högerhänder möts upp i härlig hälsning. 
Några meter bakom kommer den yngre killen som tydligen också vill skaka hand, jag hängde dock inte med i svängarna, reagerade lite sent med ett lättare slag på hans tumme som följd. Han ger mig en sur blick men leendet från tidigare mötet satt fortfarande kvar i mitt ansikte, förmodligen såg jag ut som en fullkomlig idiot. Men det skakade jag av mig rätt snabbt, det var ju Stefan Schwartz jag hälsade på!

Efter 25 minuter i buss anländer vi till den arena där vi snart ska möta Danmarks bästa lag. Vi spelade på samma plan för ett år sedan också. Då med en enkel vinst mot ett lokalt lag. Vänsterkanten då var precis samma som idag. Jag på vänsterbacken och DG framför. Dessutom kom Dajje in som vänsterytter i andra halvlek. Och deras högerkant har nog aldrig sprungit så mycket någonsin. Men det var då det.

Redan på uppvärmningen vet jag hur matchen kommer att se ut. Planen är hård och sträv samtidigt som vinden är ganska kraftig. Under en dryckespaus mellan två uppvärmningsspel sneglar jag upp på läktaren och ser Schwartz uppe i ena hörnet. Jag skäms en aning, vad ska han tycka egentligen? 
Jag tittar ner på mina nya skor. Fan också, hur ser jag ut egentligen? 
Jag har rosa skor på mig. ROSA! Det hade Schwartz aldrig tagit på sig! Svarta skruvdobb hade han haft. Och här står jag i ett par rosa skor med rosa snören och rosa gummidobbar under. Man ser ju inte skithård ut direkt.
Jag skruvar på korken på vattenflaskan, slänger den på backen och går därifrån.

Vi har spelat en 10-15 minuter av matchen. Yttern jag möter har redan vid ett flertal tillfällen tagit löpningar bakom mig in mot vårat mål. Bollen har inte kommit än men här gäller det att vara beredd, det kan räcka att jag missar bevakningen en ynka sekund så hamnar man efter. Och han ska inte få göra mål. Aldrig.
Jag är redan lite grinig, han har trampat mig på hälsenan en gång redan och vid ett långt inlägg från våran högersida kommer han springande bakom mig och sätter sin fot på min hälsena samtidigt som han ska hoppa upp mot bollen. Jag faller ihop och domaren blåser givetvis för frispark.
Nu jävlar, det där kommer han få ångra! Nästa gång han rör bollen så går jag in stenhårt och tar både boll och ben. Visst de får frispark men den är på säkert avstånd från vårt mål. Jag klarar mig från en varning. Andra gången han rör bollen kommer jag in hårt igen, jag tacklar han hårt i magen/bröstet när han vänder upp och han faller ut från planen. 
Denna gång får jag varning, klart välförtjänt. Men även helt klart värt det.

Det är Midtjylland som har mest boll men de skapar nästan ingenting. Ändå får dom ett mål i slutet av halvleken. Spelet ser ut som jag trodde det skulle göra. Färre passningar och mer närkamper än vanligt

I paus blir det lite grinigt mellan mig och en lagkamrat. Jag är arg över det onödiga insläppta målet och han är besviken över hur spelet har sett ut. Efter en liten stund lugnar vi ner oss och enas om att vi ska vända detta. Vi lyckas nästan till fullo. Spelet blir bättre och Midtjylland blir tröttare och tröttare. De orkar inte behålla sin högra press och vi kan allt oftare spela igenom deras lag. Vi kvitterar till slut och trots en dålig straffläggning står vi som vinnare.

Jag sköt min straff över, men så här i efterhand, vad gör det? Dock är jag tveksam på om jag och Moberg får chansen igen. Även om jag gärna gör ett försök till. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara?

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908