Nyhetsrubrik

Förstora bilden

Örebro Sportklubbs jubileumsfest 2008, då klubben fyllde 100, gästades av en äldre, livfull gentleman vid namn Alvar Österberg, Vid hans sida fanns dottern Birgitta, mångspråkig författare gift med författaren och journalisten Herman Lindqvist.

Alvar hette i sin ungdom Andersson i efternamn och ”målade” flitigt i den svartvita tröjan. ÖSK:s egen historiker Christer Blohm sammanfattar Alvars karriär kort och koncist i en bildtext i den första delen av Boken om Örebro SK:

”Alvar Andersson debuterade i ÖSK 1940 och gjorde sin sista match 1947. Med det tillhör han dem som representerat klubben i samtliga divisioner där klubben spelat, samt i kvalspel.”

Nyligen avled Alvar vid 93 års ålder. Han följde klubbens matcher ända in i det sista. Det finns anledning för oss ÖSK-supporters att hedra hans minne genom att reflektera över vår fantastiska historia och över alla dem som bidragit till den. ÖSK är en storklubb och vi ÖSK:are ska uppträda därefter. Det var vår store ikon Orvar Bergmarks motto.  Att tillsammans se tillbaka för en kort stund – och sedan gå framåt. Allsvenskan väntar.

I ÖSKaren 01/09, tidningens sista nummer, publicerades hans egen berättelse nedtecknad av svärsonen Herman Lindquist sommaren 2008.

Ett halvt sekel på fotbollsplanen
Jag föddes 1920 och växte upp på landet nära Örebro ute i Skråmsta. Jag hade sex syskon. I vår familj, liksom i våra närmaste grannfamiljer, fanns det många pojkar. Vi sparkade boll på en öppen liten plats i skogen, Jägarbacken i Karlslund.

Det fanns många några tallar mitt på planen så det blev en bra övning att ta sig fram mellan både spelare och träd. Det dribblades en hel del. Målen var också träd, ett par tallar med lämpligt avstånd mellan. Någon överliggare fanns alltså inte så vi var ofta oense om bollen gick över eller inte.

Vi bildade ett niomannalag från tre familjer. Vi kallade oss IF Heja. Det fanns många pojkar i en liten by i närheten som också spelade fotboll. De hade en lite större plan att spela på, men hindren på den var några bergknallar. Vi började spela mot dem. Det var ju en stor fördel att ha hemmamatch på grund av olikheterna i planen. Vi spelade många matcher både hemma och borta. Det var ganska jämt mellan oss med framgångarna.

I en by emellan oss bodde en pojke som var väldigt duktig på att spela fotboll. Honom ska vi värva sa vi. Men för att få honom fick vi muta honom med fem stycken 5-öreskola och fem Toy tuggummi som han gillade . Efter det vann vid de flesta matcherna.

ÖSK på avstånd som pojkar
Som pojkar cyklade vi in till Eyravallen och stod på ”kullen” utanför och såg ÖSKs matcher. Men såg tyvärr bara halva planen och ena målet. Man fick lyssna på publiken om det blev mål eller något annat spännande hände. En dröm var att spela på ”Vallen” en gång.

I närheten av hemmet fanns Karlslunds IF. Föreningen hade bildats 1920, samma år som jag föddes. Under 1920-talet var de ganska bra och spelade mot slutet i Närke-Bergslagsserien som var division 4. Men spelarna blev äldre och ledare saknades. Så fotbollen lades ner i början av 30-talet. Men några eldsjälar fanns kvar och de började planera att starta ett nytt yngre lag. De fick korn på att vi pojkar i IF Heja fanns. Så vi värvades. Men vi fick varken kola eller Toy. Vi blev tillsammans ett ungt och framåt lag, ett juniorlag som började spela matcher. Men så bestämdes det att vi skulle anmäla oss till seriespel. Det var 1935-36. Vi startade i kvalserien som var division 7. Jag tror vi kom på andra plats första året.

Karlslunds IF
Jag minns också andra saker från Karlslund. Godsägare Dieden hade upplåtit en kohage där vi fick spela fotboll. Vi spelare fick själva sköta om planen. Före matchen fick vi först plocka bort komockorna och slå gräset med lie. Senare fick vi låna en handgräsklippare. Det blev ju en bra konditionsträning. Därefter åkte vi till en närbelägen såg där vi fick hämta sågspån, som vi använde till att krita linjerna med. Det tog också lång tid.

Planen hade en märkbar nedförsbacke framför det ena målet. Det gynnade oss lite som var vana vid den. Bortalaget sköt ofta över målet innan de vande sig. (Inom parentes vill jag säga att skjuta över målet är ett fel som alla lag även i dag gör, till och med landslaget.)

Till bortamatcherna  cyklade vi oftast. När vi måste hyra en buss fick vi betala den själva. Och samma sak med fotbollskorna. Vi klädde om i en ganska primitiv ”kåk” utan vatten. Men som tur var så låg den intill en kanal så att vi kunde hoppa i och bada efter träning och match.

KIF idkade också friidrott och vi deltog också i de poängtävlingar som ordnades. Det var olika löpningar men även tävlingar i längdhopp, höjdhopp, stavhopp, diskus och kula. Vi fick styrka, snabbhet och kondition därigenom.

I början sprang vi på gräset omkring planen. Men senare bestämde sig Friidrottssektionen för att försöka göra en löparbana runt planen. Grästovorna grävdes bort. Men vad skulle sedan läggas dit? Jo, sågspån fanns ju i stor mängd vid sågen! Men bilar för att frakta sågspån hade vi inte. Det blev bara att ta säckar med på cyklarna om vi inte låna en vagn i en bondgård.

Ett lustigt minne var när fotbollsgrabbarna fick ont om tid att få planen färdig för en match, så stal vi sågspån från löparbanan. Det orsakade förstås osämja mellan sektionerna.

Karlslunds IF  ordnade också simtävlingar som hölls i den närliggande kanalen. Det var både interna poängtävlingar, men även tävlingar mot andra föreningar. Vi deltog i den så kallade Holmensimningen, som var en lagkapp  runt Stora Holmen i Svartån i Örebro.

I fotbollen vann vi andra året division 7 och sedan även division 6 och 5. Jag tror att vi spelade i division 4 hösten 1939.

Värvad till ÖSK
På vintern 1940 blev jag värvad till ÖSK. Jag hade en arbetskamrat som var ÖSK-fantast. Han försökte få över mig till klubben. Han bjöd mig till en supé på restaurang Frimis med utsikt runt slottet. Jag minns fortfarande att en supé med stort smörgåsbord och varmrätt kostade kronor 2,50.

Jag började träna för ÖSK vintern 1940. Ledaren för bandyn frågade mig om jag spelade bandy. Det hade jag gjort lite och fick bli med i en match för B-laget. Men de skridskor jag fick låna var inte alls lika de jag spelat i, så när matchen började stod jag bara och halkade på plan. Jag fick gå av och byta till ett par som liknade dem som jag var van vid. Då gick de lite bättre. Men bandyn blev aldrig min sport. Jag fortsatte att träna fotboll och spelade min första match för ÖSK på sandplanen utanför Vallen den 9 april 1940. Det var samma dag som Tyskland invaderade Danmark och Norge.

En annan debutant var Jojje Gustavsson, senare en duktig bandyspelare. Vi fick båda bra kritik och fick fortsätta i A-laget. ÖSK spelade då i division 3. Vi vann serien och jag minns särskilt två matcher.  Den ena var mot IFK Örebro som vi vann med 3-0. Den andra mot IK Svenske som vi också vann – med 13-0!

Mitt livs match
Därefter blev det kval till till division 2 mot IF Rune i Kungsör. Den matchen blev oerhört spännande. Rune ledde både med 2-0 och 3-1 och 4-3 innan vi kunde vända och vinna med 6-4. Jag lyckades kvittera till 3-3 och göra målet till 5-4. Det var nog mitt livs match! Vi vann sedan returmatchen på Vallen med 5-1 och var klara för division 2.

Vid matchen i Kungsör hade B-lagsledaren ”Bagarn” Pettersson ordnat en buss för ÖSK:s fans. Med den åkte Olle Sääw som då var 12 år. När vi låg under i början av matchen så gick ”Bagarn” och Olle undan för att slippa se eländet. Men när de förstod att matchen vänt kom de tillbaka.

Vi klarade oss bra i division 2 och jag har en del minnen från den tiden.

Vi kallade Jörgen Wasberg och Svärd från Frövi för Biffen och Bananen. (Populära seriefigurer på den tiden.) Efter en match då vi fått stryk och kanske några snapsar till maten, så blev Svärd så vemodig och sa med tårar i ögonen: Vi kan ju inte vinna jämt!

Wolfbrandt var ju den fruktade kanonskytten och gjorde de flesta målen. Han markerades ofta hårt av mer än en försvarare och då blev det lättare för oss andra att också göra mål. Vi hade en tränare som hette Dicko Magnusson och var ganska sträng. En match, jag tror det var mot Surahammar på Vallen, fick jag en ordentlig utskällning för att jag nickade i stolpen från ganska nära håll. Trots att jag gjorde ett mål och vi vann med 2-1.

Under krigsåren 1941-42 låg  jag i lumpen i Linköping. Jag fick dock ofta permis för att åka hem och spela för ÖSK. Men en weekend hade jag fått permissionsförbud för att jag glömt min portfölj uppe på mitt klädskåp. Det var en hård furir som gav mig förbudet. Men jag gick till min kompanichef en hyggligare kapten  som skrev på min permissionssedel. Efter det låg det aldrig någonting mer på mitt klädskåp!

Under kriget var det ont om jobb inom skoindustrin då en del material för skotillverkning saknades. Jag fick kontakt med Västerås SK 1943 och de skaffade mig ett jobb på ASEA, vilket gjorde att jag och min fästmö Ingrid kunde gifta oss och flytta dit. Men på grund av skada blev mitt fotbollsspelande där inte så lyckat. Och det var ganska instängt på mitt jobb på ASEA. Det kallades för SOTIS. Det skulle jag ha vetat innan. Vi trivdes inte så bra. Ibland cyklade vi till Arboga på helgerna för att ta bussen därifrån till Örebro.

Åter ÖSK – övertalad av Gösta Lind
Men så en gång när vi åkte tåg till Örebro fick vi sällskap med Gösta Lind som låg i lumpen vid flyget i Västerås. Han fick oss att bestämma oss för att flytta tillbaka till Örebro. ”Kom ner och träna med oss när ni flyttar hem”, sa han.

Jag gjorde som han sa och min skada i ena vristen var bättre, så träningen gick bra. Jag var spelklar för ÖSK:s första match i allsvenskan 1946.

Nu började man första gången att tala om gager. Då vi kämpade för att komma upp i division 2 lovades vi 10 kronor per match i efterskott – om fotbollssektionen fick ihop pengarna. Väl i Allsvenskan blev det mycket bättre. Då fick vi 50 kronor per match vare sig vi vann eller förlorade. Men det låter inte mycket i dag, men 50 kronor var ungefär en veckolön för en vanlig arbetare på den tiden.

Jag minns första matchen mot Norrköping borta. Dom var ett topplag då med bland andra Gunnar Nordahl. Jag hade en bra chans i första halvlek, men sumpade den. Jag kunde ha blivit ÖSK:s första målskytt i den Allsvenska fotbollen. Vi förlorade med 5-0. När vi spelade i Malmö mot Malmö FF var jag dock med om att ta ÖSK:s första poäng i Allsvenskan och gjorde det 4:e Allsvenska målet. Matchen slutade 3-3.

Från division 7 till Allsvenskan
När jag summerar min fotbollskarriär så konstaterar jag att  jag har spelat i alla divisioner från division 7, 6, 5, 4, 3, 2 till Allsvenskan.

Och i ÖSK kan jag notera att jag spelade med ”Tjoffe” Olsson under han sista säsong i klubben och när jag slutade var det just den tid då Olle Sääw kom in. Efter det var jag på tränarkurs på Bosön. Men på den tiden var de flesta tränare bara på fritiden. Det var de större klubbarna som hade heltidsanställda, så jag tränade många lag i Närke på min fritid

Företaget där jag var anställd, ville att jag skulle bli deras förman i Vretstorp. Innan vi flyttade dit så ringde det på dörren en kväll. När jag öppnade stod det två killar där med mössan i hand: ”Skulle du vilja bli spelande tränare för Vretstorps IF?”

Vi flyttade dit och det visade sig vara bekvämast för mig att spela där och dessutom tjänade jag en liten slant. Det var ett bra kamratgäng och vi vann division 5 och gick genom kvalvinst mot Bångbro upp i division 4. När jag tränade Kvismarsdalens IF vann vi också vår serie före IF Eyra från Örebro. Andra lag som jag tränat är Rynninge och ÖSK:s juniorlag.

Behrn Arena
Mitt idrottsintresse har alltid varit levande – i synnerhet fotbollsintresset. Jag har följt mina klubbar Karlslund och ÖSK under alla år.

Då jag i juni 2008 för första gången såg den nya Behrn Arena och intervjuades i pausen mellan första och andra halvlek i ÖSK:s jubileumsmatch mot Fluminense, fick jag frågan om skillnaden mellan fotbollen förr och nu. Jag svarade då att det är mycket hårdare nu.

Under alla mina år på plan fick jag aldrig någonsin en enda varning eller utvisning.

© ÖSK Elitfotboll AB Stolthet, hjärta och passion sedan 1908