En stor ÖSK:are har lämnat oss
Örebro Sportklubbs jubileumsfest 2008, då klubben fyllde 100, gästades av en äldre, livfull gentleman vid namn Alvar Österberg, Vid hans sida fanns dottern Birgitta, mångspråkig författare gift med författaren och journalisten Herman Lindqvist.
Alvar hette i sin ungdom Andersson i efternamn och ”målade” flitigt i den svartvita tröjan. ÖSK:s egen historiker Christer Blohm sammanfattar Alvars karriär kort och koncist i en bildtext i den första delen av Boken om Örebro SK:
”Alvar Andersson debuterade i ÖSK 1940 och gjorde sin sista match 1947. Med det tillhör han dem som representerat klubben i samtliga divisioner där klubben spelat, samt i kvalspel.”
Nyligen avled Alvar vid 93 års ålder. Han följde klubbens matcher ända in i det sista. Det finns anledning för oss ÖSK-supporters att hedra hans minne genom att reflektera över vår fantastiska historia och över alla dem som bidragit till den. ÖSK är en storklubb och vi ÖSK:are ska uppträda därefter. Det var vår store ikon Orvar Bergmarks motto. Att tillsammans se tillbaka för en kort stund – och sedan gå framåt. Allsvenskan väntar.
I ÖSKaren 01/09, tidningens sista nummer, publicerades hans egen berättelse nedtecknad av svärsonen Herman Lindquist sommaren 2008.
Jag föddes 1920 och växte upp på landet nära Örebro ute i Skråmsta. Jag hade sex syskon. I vår familj liksom i våra närmaste grannfamiljer fanns det många pojkar. Vi sparkade boll på en liten öppen plats i skogen, Jägarbacken i Karlslund.
Det fanns några tallar mitt på planen så det blev en bra övning att ta sig fram mellan både spelare och träd. Det dribblades en hel del. Målen var också träd, ett par tallar med lämpligt avstånd emellan. Någon överliggare fanns alltså inte så vi var ofta oense om att bollen gick för högt.
Vi bildade ett niomanna lag från tre familjer. Vi kallade oss IF Heja. Det fanns många pojkar i en liten by i närheten som också spelade fotboll. De hade en lite större plan att spela på, men hindren på den var några bergknallar. Vi började spela mot dem. Det var ju stor fördel att ha hemmamatch på grund av olikheterna på planen. Vi spelade många matcher både hemma och borta. Det var ganska jämt mellan oss med framgångarna.
I en by emellan oss bodde en pojke som var väldigt duktig att spela fotboll.
– Honom ska vi värva, sade vi.
Men för att få honom fick vi muta honom med 5 stycken 5-öres kola och fem Toy-tuggummi som han gillade. Efter det vann vi de flesta matcherna.
Under alla mina år på plan fick jag aldrig någonsin en enda varning eller utvisning.
Som pojkar cyklade vi in till Eyravallen och stod på ”kullen” utanför och såg ÖSK:s matcher. Man såg tyvärr bara halva planen och ena målet. Man fick lyssna på publiken om det blev mål eller något annat spännande som hände. En dröm var att få spela på ”Vallen” en gång.
I närheten av hemmet fanns Karlslunds IF. Föreningen hade bildats 1920, samma år som jag föddes. Under 1920-talet var de ganska bra och spelade mot slutet i Närke- och Bergslagsserien som var Division 4. Men spelarna blev äldre och ledare saknades. Så fotbollen lades ner i början av 30-talet. Men några eldsjälar fanns kvar och de började planera att starta ett nytt, yngre lag. De fick korn på att vi pojkar i IF Heja fanns. Så vi värvades. Men vi fick varken kola eller Toy. Men vi fick spela i riktiga fotbollströjor! Vi blev tillsammans ett ungt och framåt lag, ett juniorlag som började spela matcher.
Men så bestämdes det att vi skulle anmäla oss till Seriespel. Det var omkring 1935-36. Vi startade i kvalserien som var Division 7. Jag tror att vi kom på andra plats första året.
Jag minns också andra saker från Karlslund. Godsägare Dieden hade upplåtit en kohage där vi fick spela fotboll. Vi spelare fick själva sköta om planen. Före matcherna fick vi först plocka bort komockorna och slå gräset med lie. Senare fick vi låna en handgräsklippare. Det blev ju bra konditionsträning. Därefter åkte vi till en närbelägen såg där vi fick hämta sågspån, som vi använde till att krita linjerna med. Det tog också lång tid. Planen hade en märkbar nerförsbacke framför ena målet. Det gynnade oss lite som var vana vid den. Bortalaget sköt ofta över målet innan den vande sig. (Inom parentes vill jag säga att skjuta över målet är ett fel som alla lag idag gör, till och med i landslaget.)
Till bortamatcherna cyklade vi oftast. När vi måste hyra en buss fick vi betala den själva. Och samma sak med fotbollsskorna. Vi klädde om i en ganska primitiv ”kåk” utan vatten. Men som tur var så låg den intill en kanal så att vi kunde hoppa i och bada efter träningen och match.
KIF idkade också friidrott och vi deltog också i de poängtävlingar som ordnades. Det var olika löpningar men även längdhopp, höjdhopp, stavhopp, diskus och kula. Vi fick styrka, snabbhet och kondition därigenom.
I början sprang vi på gräset omkring planen. Men senare bestämde sig Friidrottssektionen sig för att försöka göra en löparbana runt planen. Grästuvorna grävdes bort. Men vad skulle sedan läggas dit? Jo, sågspån fanns ju i stor mängd vid sågen! Men bilar att frakta sågspånet i hade vi inte. Det blev att ta säckar med på cyklarna om vi inte lyckades låna en vagn i en bondgård.
Ett lustigt minne var när fotbollsgrabbarna fick ont om tid att få planen färdig för en match. Då stal vi sågspån från löparbanan. Det orsakade förstås osämja mellan sektionerna.
Karlslunds IF ordnande också simtävlingar som hölls i den närliggande kanalen. Det var både interna poängtävlingar, men även tävlingar mot andra föreningar. Vi deltog i den s.k. ”Holmensimningen”, som var en lagkapp runt Stora Holmen i Svartån i Örebro.
I fotbollen vann vi andra året Division 7 och sedan även division 6 och 5. Jag tror vi spelade division 4 hösten 1939.
På vintern 1940 blev jag värvad till ÖSK. Jag hade en arbetskamrat som var ÖSK-fantast. Han försökte få över mig till klubben. Han bjöd mig på supé på restaurang Fenix med utsikt mot slottet. Jag minns fortfarande att en supé med stort smörgåsbord och varmrätt kostade 2,50 kr.
Jag började träna för ÖSK vintern 1940. Ledaren för bandyn frågade om jag spelade bandy. Det hade jag gjort lite och fick bli med i en match i B-laget. Men de skridskor jag fick låna var inte alls lika de jag spelat i, så när matchen började stod jag bara och halkade på plan. Jag fick gå av och byta till ett par som liknade dem jag var van vid. Det gick då lite bättre, men bandyn blev aldrig min sport. Jag fortsatte att träna fotboll och spelade min första match för ÖSK på sandplanen utanför ”Vallen” den 9 april 1940. Det var samma dag som Tyskland invaderade Danmark och Norge.
En annan debutant var Jojje Gustavsson, senare en duktig bandyspelare. Vi fick båda bra kritik och fick fortsätta med A-laget. ÖSK spelade då i Division 3. Vi vann serien och jag minns särskilt två matcher. Den ena var mot IFK Örebro som vi vann med 13-0. Den andra mot IK Svenske som vi också vann med 13-0!
Därefter blev det kval till Division 2 mot IF Rune i Kungsör. Den matchen blev oerhört spännande. IF Rune ledde både med 2-0, 3-1 och 4-3 innan vi kunde vända och vinna med 6-4. Jag lyckades kvittera till 3-3 och göra målet till 5-4. Det var nog mitt livs match! Vi vann sedan returmatchen på ”Vallen” med 5-1 och vi var i Division 2.
Vid matchen i Kungsör hade B-lagsledaren ”Bagarn” Persson ordnat en buss för ÖSK-fans. Däribland var Olle Sääv som då var 12 år. När vi låg under i början av matchen så gick ”Bagarn” och Olle undan för att slippa se eländet. Men när de förstod att matchen hade vänt kom de tillbaka.
Vi klarade oss bra i Division 2 och jag har en del minnen från den tiden.
Vi kallade Jörgen Wasberg och Svärd från Frövi för Biffen och Bananen. Efter en match då vi fått stryk och kanske några snapsar till maten, så blev Svärd så vemodig och sa med tårar i ögonen: - Vi kan ju inte vinna jämt!
Wolfbrandt var ju den fruktade kanonskytten och gjorde de flesta målen. Han markerades ofta hårt av mer än en försvarare och då blev det lättare för oss andra att också göra mål. Vi hade en tränare som hette Dicko Magnusson som var ganska sträng. En match, jag tror det var mot Surahammar på ”Vallen”, fick jag en ordentlig utskällning för att jag nickade i stolpen från ganska nära håll. Trots att jag gjorde ett mål och vi vann med 2-1.
Under krigsåren 1941-1942 låg jag i lumpen i Linköping. Jag fick dock ofta permis för att åka hem och spela för ÖSK. Men en weekend hade jag fått permissionsförbud för att jag hade glömt min portfölj uppe på mitt klädskåp. Det var en hård furir som gav mig förbudet. Men jag gick till min kompanichef, en hyggligare kapten som skrev på min permissionssedel. Efter det låg det aldrig mer någonting på mitt klädskåp! Under kriget var det ont om jobb inom skoindustrin då en del material för skotillverkning saknades. Jag fick kontakt med Västerås SK 1943 och de skaffade jobb åt mig på ASEA, vilket gjorde att jag och min fästmö Ingrid kunde gifta oss och flytta dit. Men på grund av en skada blev mitt fotbollsspelande där inte så lyckat. Och det var ganska instängt på mitt jobb på ASEA. Det kallades för SOTIS. Det skulle jag vetat innan. Vi trivdes inte så bra. Ibland cyklade vi till Arboga på helgerna för att ta bussen därifrån till Örebro. Men så en gång när vi åkte tåg till Örebro fick vi sällskap med Gösta Lind, som låg i lumpen vid flyget i Västerås. Han fick oss att bestämma oss för att flytta tillbaka till Örebro. – Kom ner och träna med oss när ni flyttat hem, sa han.
Jag gjord som han sa och min skada i ena vristen var bättre, så träningen gick bra. Jag var spelklar till ÖSK:s första match i Allsvenskan 1946. Nu började man för första gången tala om gager. Då vi kämpade om att komma upp i Division 2 lovades vi 10 kronor per match i efterskott om fotbollssektionen fick ihop pengarna. Väl inne i Allsvenskan blev det mycket bättre. Då fick vi 50 kronor per match vare sig vi vann eller förlorade. Det låter inte mycket idag, men 50 kronor var ungefär en veckolön för en vanlig arbetare på den tiden.
Jag minns den första matchen mot Norrköping borta. Dom var ju ett topplag då med bl a Gunnar Nordahl. Jag hade en bra chans i första halvlek, men sumpade den. Jag kunde ha blivit ÖSK:s första målskytt i Allsvenskan. Vi förlorade med 5-0. När vi spelade i Malmö mot Malmö FF var dock jag med om att ta ÖSK:S första poäng i Allsvenskan och jag gjorde det 4:e Allsvenska målet. Matchen slutade 3-3.
När jag summerar min fotbollskarriär så konstaterar jag att jag har spelat i alla divisioner från Division 7, 6, 5, 4, 3, 2, och Allsvenskan.
Och i ÖSK kan jag notera att jag spelade med Tjoffe Olsson under hans sista säsong i klubben och när jag slutade var det just den tid då Olle Sääv kom in. Efter det var jag på tränarkurs på Bosön. Men på den tiden var de flesta tränare bara på fritiden. Det var bara de större klubbarna som hade heltidsanställda, så jag tränade många lag i Närke på min fritid. Företaget där jag var anställd ville att jag skulle bli deras förman i Vretstorp. Innan vi flyttade dit så ringde det på dörren en kväll. När jag öppnade dörren så stod det två killar där med mössan i hand:
– Skulle du vilja bli spelande tränare i Vretstorp IF, sa den ene.
– Jag ska fundera på det, sa jag.
Vi flyttade dit och det visade sig bekvämast för mig att spela där och dessutom tjänade jag en liten slant. Det var ett bra kamratgäng och vi vann Division 5 och gick genom kval mot Bångsbro upp i Division 4. När jag tränade Kvismaredalen IF vann vi också vår serie före IF Eyra från Örebro. Andra lag jag tränat är Rynninge och ÖSK:s juniorlag.
Mitt idrottsintresse har alltid varit levande i synnerhet fotbollsintresset och jag har följt mina klubbar Karlslund och ÖSK under alla år. Då jag i juni 2008 för första gången såg den nya Behrn Arena och intervjuades i pausen mellan första och andra halvlek i ÖSK:s match mot Fluminense, fick jag frågan om skillnaden mellan fotbollen förr och nu. Jag svarade då att det är mycket hårdare nu. Under alla mina år på plan fick jag aldrig någonsin en enda varning eller utvisning.
Alvar Andersson - Österberg
ÖSK 1940-1947