Marcus Birro: "Min kärlek till fotbollen har kostat mig bra mycket mer lidande än det bringat vällust"

Vår passion handlar väldigt mycket om lidande. En dag som denna, efter en svidande förlust, behöver vi känna att vi inte är ensamma. Vi behöver inte putsa ”gnäll-genen”. Vi ska se klarsynt på nederlaget, vi ska slänga alla skygglappar, vi ska lära oss av det som inte fungerade och lyfta det till nästa match.

Jag tänker också på att sätta laget och klubben i ett historiskt perspektiv. Nuet väger tyngst men vi är här tack vare alla de som gått före, de som VAR klubben innan vi föddes. Kanske kan den historiska stoltheten bära oss tunga dagar.

Jag var i Rom när Nils Liedholm gick bort.

Det var som om hela staden släcktes ner. Gator, vägar, gränder, människor.

Sorlet stillade sig. Människorna, till och med turisterna som det verkade, drog ner en aning på tempot. Kyrkorna fylldes av folk som ville tända ljus för en människa de aldrig träffat ansikte mot ansikte. Ändå grät dem. Ändå kändes det som om en nära vän gått bort.

För bara något år sedan vaknade jag till nyheten att Fiorentinas unge lagkapten Davide Astori avlidit under natten på ett hotell i Udine. Jag hade aldrig träffat Astori. Ändå kändes det som en avlägsen släkting eller en vän lämnat mig. Jag grät. En vuxen man sitter i sin soffa och gråter över en människa han aldrig träffat.

Men de där spelarna kommer nära oss. En del av oss är inte särskilt bra på att hantera ensamheten i våra liv. Då blir laget vi älskar ett sammanhang för oss. Då blir spelarna vänner vi följer i intervjuer, under matcher och träningar. Vi läser om dem dagligen, tänker på dem, älskar dem för att de ger allt för att bringa stolthet och glädje till våra hjärtan, till vårt lag och vår stad.

Varje klubbs främsta mål är hela tiden nästa match. En fotbollsklubb måste givetvis ha blicken riktad framåt, mot nya segrar, nya äventyr. Men en klubb kommer ingenstans om man inte samtidigt värnar och vårdar det förflutna, de som gått före, de som brunnit, älskat, gråtit och svettats svartvitt för sin klubb…

Örebro SK fanns långt innan vi fanns och ÖSK kommer finnas långt efter att vi är borta. Det du kan göra som supporter är att älska klubben, ära historien och våga se den nya tiden med tillförsikt. Det går lättare att gå rak in i framtiden om du bär historien i öppna händer.

När vi drar på oss halsduken och går till en match har vi ett följe av svartvita spöken. Det är de ljusa, goda spökena av alla de supportrar som gått före, som också levde i ett nu som kändes för evigt. Vi är en del av det flödet och de är en del av oss. Vi är där för deras skull också. De var där före oss men hade samma språk i sina hjärtan.

Nuet är viktigt. Framtiden är det vi hoppas på. Men det är det förflutna som rätar våra ryggar och gör oss stolta, och även modiga, att bära blicken högt, i såväl medgång som i motgång.

ÖSK:s anrika historia är en enkel tyngd att bära.

Passionen förenar oss alla som älskar. Det kan vara en färg av två på halsduken som skiljer oss åt. Det kan vara tiotusen andra saker också. Det kan vara historien och arvet, antal segrar och antalet krossade drömmar. Men det jag känt har du känt. Det du känt har jag känt. Passionen förenar oss långt mycket mer än den skiljer oss åt.

Jag hävdar att inte jag kan smaken av alla dina mardrömmar, alla dina dystra nätter. Men jag vet en del om det.

Min kärlek till fotbollen har kostat mig bra mycket mer lidande än det bringat vällust. Det är som det är. Det är så de flesta supportrars villkor ser ut. Vi är inte ensamma efter en förlust heller. Vi står samman.

Vi ska inte fastna i naiva och förlamande drömmar om ”tider som flytt”. Det är inte det jag menar. Jag vill bara sätta din passion, din stolthet, och ditt hjärta i ett långt historiskt och värdigt sammanhang.

Vi är aldrig ensamma. Vi är många fler än vi tror.

För Sportklubben
Marcus Birro.

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908