Birro: "Ibland kan det vara helt nödvändigt med brutala uppvaknanden"
”En gentleman överger inte sin dam” sade Alessandro Del Piero och följde med sitt Juventus ner till Serie B hösten 2006, bara veckor efter att han vunnit VM-guld med Italien. Att älska i medgång är ingen konst. Att stå rakryggad och stolt även vid nederlag är vad som kännetecknar verkligt mod.
Jag har hört att folk från Närke snabbt och gärna gnäller när det börjar gå emot. Många varnade mig tidigt. ”De bara gnäller. Om allt. Jämnt.”
Under min första månad i Örebro har jag inte märkt något alls av det. Människor är suveränt trevliga, öppna, glada, nyfikna.
Men efter 0-1 mot Falkenberg är det som om hela himlen trillat ner. Det är som om hela världen blåste omkull i går. Det är som att se ett vacklande torn av kort blåsa sönder och samman. Det är som dra åt svångremmen åt hela världens gnällbälte…
Men låt oss andas ut en aning. Låt oss använda oss lite av stormvindarna från Falkenberg och segla upp en bit och få lite överblick. AFC Eskilstuna slog IFK Göteborg med 3-1. Helsingborg slog IFK Norrköping med 3-1. Och Falkenberg slog ÖSK med 1-0. Alla nykomlingar vann sina matcher.
Jag skriver inte det för att låta andra lags motgångar väcka liv i er men jag skriver det för att bevisa två saker. Årets Allsvenska kommer bli jämnare än på länge. Och nykomlingar är en mardröm att möta de första omgångarna.
När jag läser rapporteringen efter Örebros förlust mot Falkenberg slås jag av en sak direkt.
Axel Kjäll står rakryggad. Han tar frågorna, han svamlar inte, han bortförklarar inte. Han skyddar samtidigt sina spelare. Han skyddar Viktor Prodell som alla såg borde gjort ett mål eller två. Det är exakt så en manager ska agera. Det är ett bevis på suveränt ledarskap. Det kan storma och kränga. Det kan gå emot. Men vet man att man har en tränare som tar striden, som ställer sig framför sitt lag med armarna rakt ut och skyddar laget, skyddar de enskilda spelarna, då kommer man också göra exakt allt man kan för att bli bättre och det så fort som möjligt. Hetsjakt och skitsnack har aldrig fört den här världen åt rätt håll en enda gång.
Falkenberg är en vacker stad på sommaren. Men sista söndagen i mars var det en vintrig stormvind som förstörde alla försök att spela riktig fotboll.
ÖSK lyckades bara kombinera sig fram till riktiga anfall några få gånger. Allt för ofta tog det för lång tid. Passningsspelet höll inte klassen. Och avsluten måste bli vassare. Får man två chanser måste minst en sitta. Så jämn är den här serien.
Men med detta skrivet. Det här var ett brutalt uppvaknande. Ibland kan det vara helt nödvändigt med brutala uppvaknanden. Ju förr desto bättre! Välkommen till verkligheten. Nu vet vi vad som krävs. Nu vet vi vad vi måste bli bättre på. Nu vet vi exakt hur surt salta vindar från Falkenberg smakar.
Nu finns det bara en väg. Och det är uppåt. Att förlora sig i hesa kråksånger om alltings jävlighet kan möjligen vara självplågande skönt ibland. Men det leder ingenstans. Ett fotbollslag behöver sina supportrar i alla lägen. Men jag tror att ett fotbollslag behöver sina supportrar som allra mest när det är som tuffast.
Som det heter i ordspråket, "Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest." Det är en vacker devis. Svår att leva efter, men vacker. Och vem behöver inte bli älskad när man förtjänar minst?
En förlust får oss att sluta oss samman, tätare, närmare.
Alla vi som älskar vet vad lidande vill säga. Men vi är solidariska i vår kärlek. Vi sviker aldrig.
För Sportklubben,
Marcus Birro.