Krönika: En klubb i harmoni

Kristian Hugmark och Johan Gredebäck på ÖSK:s bänk under Atlantic Cup.

Allt är inte svart och vitt i en komplex fotbollsvärld. Inte än. Men kanske snart. 2017 går ett ÖSK in i en ny fas, i ny stöpning och med en bakomliggande kraft och framtidstro starkare än någonsin.

Det må vara en skam, en fläck på den moderna fotbollens banér, men likväl är det så att sportslig fotbollsframgång i det långa loppet heter pengar. Vill vi vara med måste vi leken tåla. Leken kallar vi “Simon says” och sedan han kom som ett yrväder en oktoberdag 2014 har Simon sagt till oss att hitta nya och utöka befintliga inkomstkällor som möjliggör en verksamhet med större utgifter. Och sedan dess har vi gjort precis det. Det funkar. Är vi framme? Inte på långa vägar. Men när man i svenska stugor i vintermörkret försöker att besvara den (för fredagsunderhållningen) eviga frågan “vart är vi på väg?” så finns nu ett utstakat mål som är befriat från den typ av plattityder och substanslös kaxighet som ofta genomsyrar idrottsklubbars målsättningar.

En målsättning ska vara enligt populärt corporatesnack vara “stort, hårigt och djärvt”, men det måste finnas en riktigt genomtänkt idé bakom: ”Att inför en fullsatt arena spela en attraktiv fotboll och löpande ta allsvenska medaljer och kvalificera oss för Europaspel”. Om man ska förstå Simon Åströms ÖSK måste man ha klart för sig att det är mot detta mantra som Simon bedömer samtliga åtgärder som vidtas. Och jag vet att Simon har lagt mycket tid på att tillse att det också är så resten hans organisation tänker.
Varje gång Magnus Wikström lyfter luren för ett partnersamtal.
Varje gång Oscar Jansson hämtar bollen för utspark.
Varje gång Axel Kjäll bestämmer sig för att göra ett byte i U21-allsvenskan.
Varje gång ska det göras på det sätt som bäst främjar visionen, i enlighet med den lite utförligare affärsidé som underbygger vägen till visionen. Då måste det tas en del beslut som ett bultande supporterhjärta kanske inte tar. Och jag vet att det är svårt, eftersom Simon har just ett sådant hjärta. Man måste till exempel ta tjuren vid hornen då en tidigare kontraktsstrategi satt spelartruppen i exodus mode, göra de försäljningar som krävs för att börja bygga på nästa trupp, fastän det fanns en risk (som tyvärr förverkligades) om att hänget på toppstriden skulle gå förlorad. Det var en hård kostnad att ta, men belöningen blev ett framtidsbygge som kan fortsätta att växa fram. Mera pengar på fickan, en bättre balanserad kontraktssituation och ett truppbygge som Simons gamla kolleger på Söderberg och Partners kanske skulle beskrivit som “en multistrategiskt balanserad portfölj med fokus på tillväxt, med låg- till mediumrisk men potential till hög avkastning”.

För visst ser det spännande ut? Jag ska inte lura i någon att det är optimalt att ha tretton nya spelare jämfört med truppen förra våren, till och med fjorton om man räknar Brorsson, femton med Bark. Vi ska alltså inte räkna med en väloljad maskin från start, vi har en del att rätta till, men vi ska ha gott hopp om att det kommer att smälla till efterhand.

• Vi har en mittback som startat i ett toppmöte mot Arsenal i Premier League, i ett lag som hade Gerrard och Torres på bänken.

• Vi har två juniorer födda -99 och 2000 som knackar på dörren och som kan bli riktiga guldklimpar på ganska kort och på lång sikt.

• Vi har två nya rivjärn på innermittfältet, där Rogic har känts glödhet i den kalla försäsongsvintern.

• Vi har ett lån från Manchester City med -stigande formkurva.

• Vi har en belgare (storlag har ju det numera).

Men det var först när nyheten om Igboananike kom smygande som det riktigt började bränna till. När längtan till den tredje april blev så stark att det gjorde ont. Och det gjorde ännu lite ondare att vi så snöpligt fått lämna cupspelet dagen innan (i två år i rad har vi åkt ur cupen utan att förlora; man ska inte kunna åka ur cupspel om man inte förlorar).

Det är alltså i mångt och mycket ett nytt ÖSK, men det är ett ÖSK som jag känner bättre än någonsin. Jag har sedan sommarkarusellen haft den stora äran att få äta en förlängd frukost med Simon Åström. Jag har genom den vackraste av 40-årspresenter fått glädjen att uppleva en mer än två timmar lång taktikgenomgång med Axel Kjäll. Och som om det inte skulle räcka drog sedan Mange Wikström mitt namn i en skål (Klubb Orvar, allihopa, jag säger bara Klubb Orvar: the gift that keeps on giving, gå med!) och jag fick åka och hänga med ÖSK i Portugal.
Lärde mig sanningar om Southampton och Carling Cold av Axén.
Vandrade till ett vinterslumrande Lagos med Ferhad Ayaz och Maic Sema, där samtalen växlade mellan Rwandas påverkan på det politiska läget i Kongo (Sema och min bäste ÖSK-vän Johan ledde konversationen där) och degerforsarnas bild av Örebro (enligt Ayaz inte så negativ som vi tror).
Såg Erik Wärlegård sjunga karaoke (tre gånger om).
Satt på bänken mot Jablonec. Japp, bänken. Inte ombytt kanske, men så nära laget att för att släppa mig ännu närmre hade Axén varit tvungen att ge mig speltid. Istället satt jag och störde Oscar Jansson och Lorentzson på bänken.

Vad vill jag säga med det (förutom lite skryt)?
Att den öppenhet ÖSK visar inte bara mot mig är ett tecken på att man är i harmoni och stolt över det man gör, att man tror på det. Och att den insyn jag fått ger en entydig bild. ÖSK är på frammarsch. Mot en allt svartvitare framtid.

Kristian Hugmark är en ÖSK-supporter av rang och följer laget tätt från Stockholm.

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908