Wowoah:"Jag känner otroligt mycket för den här klubben"

Samuel Wowoah gör sin femte säsong i ÖSK och har hittills spelat 134 allsvenska matcher i den svartvita tröjan. Rutinen och åldern medför ett större ansvar.

– Självklart tycker jag att ansvaret vilar lite tyngre på mig än de yngre. Men jag vet inte om det är ett större ansvar i situationen vi är i, man försöker alltid ta så stort ansvar som möjligt. Det är naturligt att som äldre ta på sig lite mer ansvar.

Varför har det gått som det gått i år?

– Under de fem åren jag varit här har det varit många spelare som kommit och gått. I längden märks det tydligt och jag tror det är det som kommit ikapp oss. Det har varit en stor ruljans på spelare, bara i fjol så gick vi runt på 32 spelare. 2010 gick vi runt på kanske 16 spelare, det är stor skillnad. Av erfarenhet så märks det i längden. Vi har ändrat lite för mycket i vårt sätt att spela utifrån de spelare vi plockat in. Det tar tid innan man lär sig ett nytt spelsätt. Man brukar säga att det tar ungefär ett halvår för en ny spelare att komma in i en ny förening.

Samuel Wowoah har tidigare spelat i kvällens motståndarlag, Djurgården. Två SM-guld blev med klubben som han representerade mellan 2002-2003.

Som fotbollsspelare representerar man ofta flera olika klubbar under sin karriär. Vad är klubbkänsla för dig?

– Det är en bra fråga. Klubbkänsla är nog väldigt individuellt men i grunden handlar det mer om en yrkesstolthet, det beror på vad man har för historia med klubben såklart. Jag kan bara gå till mig själv. Jag började min allsvenska karriär i ÖSK och på så sätt har det skapats en känsla för klubben som är större än för till exempel andra spelare. Jag känner otroligt mycket för den här klubben och jag gör mitt absolut bästa. Sen får man ju se hur långt det räcker.

”Bagarn” Rosengren, 42 år gammal, funderar på att lägga skorna på hyllan efter säsongen. Orkar du med 6 år till?

– Haha, nej det tror jag inte. Men man ska aldrig säga aldrig.

Vad gör du när du inte spelar fotboll?

– Softar med familjen, jag har ju två barn som är ganska livliga. Det blir mycket fysiska aktiviteter hemma också. Man försöker koppla av och tänka på annat än fotboll, vilket inte alltid är så lätt. Min son Marlon är väldigt intresserad av fotboll, han älskar att titta på fotboll. Det är jag så tacksam för (skratt). Man kan sitta och se en hel match tillsammans med honom, han sitter still och kollar och njuter. Det är fantastiskt.

Du är nästan aldrig skadad, hur gör du?

– Man känner av kramper ganska mycket, sen gäller det att bita ihop så mycket det går. Sen har jag haft turen att jag inte fått någon allvarlig skada.

Handlar det bara om tur?

– Visst är det tur, men samtidigt handlar det om hur man vårdar sin kropp och hur man tränar. Jag hoppas och tror att den träningsmängd som jag får varje år gör att jag blir starkare och pallar en hård träningsperiod mer. Känner man sig sliten så kanske man tänker att ”jag borde vila” eller ”jag orkar inte träna idag”. Då är det viktigt att man gör det ändå, för det stärker en både mentalt och fysiskt. När man väl kommer igång och värmer upp kroppen så brukar känningarna försvinna.

Är du en träningsidiot, som måste träna även om ni är lediga?

– Nej, det var nog mer så när man var yngre. Jag försöker ha lite mer distans till fotbollen när jag är ledig.

Hur är skillnaden i kroppen efter en match idag om du jämför med för tio år se

n?

– Den stora skillnaden är att det tar lite längre tid att återhämta sig. Det är viktigt att man gör rätt, att man får i sig det man behöver och tar hjälp om det handlar om behandling av leder och muskler. Att så snabbt som möjligt få bukt med de problem man har, det är viktigt. För tio år sen kunde man slarva med det där vid några tillfällen i veckan, gör man det nu så straffas man direkt.