Hagges Portugalblogg, del 2

Snart match! Eftersom NA hann före med att snacka med Marc så tänkte jag imorgon ta ett snack med A-truppens kanske största framtidshopp, Christer Lipovac. Jag har också varit där en gång i tiden, ung och lovande. Var kanske inte lika lovande som Lipovac men låt mig få tro att jag var en aning lovande iallafall. För min egen skull.

Det blir helt tyst. Varken jag eller Patrick släpper varandras blick eller säger något. Efter vad som känns som en evighet så tar han ett steg bakåt, han tar sedan ytterliggare ett steg bakåt innan han säger fortsätt spela. Pulsen är fortfarande hög, men jag lyckas behålla fokus på ett någorlunda bra sätt. Jag tar igenom mig resten av träningen.

Träningen är slut och jag joggar ner med övriga spelare. Ingen har kommenterat vad som hände än. Var det en bagatell? Har jag överdramatiserat alltihopa? Pulsen har sänkt sin frekvens, det kanske är lugnt trots allt. Då här jag Patrick ropa, Hagge kom hit! Dunk, dunk, dunk dunk. Rädslan kommer tillbaka på en hundradel. Pulsen återigen nära max. Joggen mot Patrick är inte speciellt lång, jag hade önskat att den var längre. Jag måste hinna tänka ut något bra att säga, öhh det var inte meningen. Nej för fan vad dumt det låter. Alltså jag älskar dig Patrick. Nej fan ännu värre, jag har ju flickvän. Vad ska hon säga? Kommer jag bli singel igen? Men Hagge för fan! Hon skiter väl i det! Tänk ut något bra nu. Jag hinner inte, jag står en meter framför Patrick och kan inte andas.

Det hela slutade bättre än alla scenarion min hjärna kunde tänka ut. Utskällning såklart, och skulle jag göra om det skulle jag inte få sätta min fot på Behrn Arena igen. Sedan, ett litet leende och ett uppmuntrande "nu kör vi".

Förhoppningsvis har jag blivit smartare med åren.

Ps. Tjejen gjorde inte slut. Och nu har vi ett barn.

Pappa kommer hem snart Amelia, jag saknar dig.

Patrik Haginge