Jan Rehnberg – Från VM till folketshus

Under december fick alla dela ett minne, sin finaste stund eller sin bästa berättelse med vår sportklubb för chansen att få vara den som väljer motivet på årskortet 2026. Alla har en story – och vi ville höra era.

Nu har vi tagit fram de tre bidrag som gått vidare till finalen. Ni väljer vinnaren och vinnaren väljer sedan motivet på årskortet 2026. Jans bidrag kan du läsa här och via knappen längre ner hittar du omröstningen samt de andra bidragen.

Där och då blev det ÖSK.

Jag fann den i en plastmapp; en nästan femtio år gammal papperslapp, utriven ur ett kollegieblock med en svårtydd autograf. Den 23 november 1978, dagen var en torsdag, och på kvällen hade Folkets hus i Östansjö fått fint besök. Ronald ”Rolle” Åman var en av de stora profilerna i Örebro SK och hade bjudits in av fotbollsföreningen Östansjö IF. Han var 21 år och tillhörde nu den generation ÖSK-spelare som bar klubbens färger under en tid då laget sedan länge etablerat Örebro på den nationella fotbollskartan. Själv hade jag på dagen, en vecka tidigare, fyllt elva år och jag spelade i Östansjö IF:s pojklag. Eller spelade och spelade… Sanningen var att jag mest hade nött bänk.

För Ronald Åman hade 1978 däremot varit ett stort fotbollsår. Inte bara i ÖSK, där han redan ett par år tidigare etablerat sig som en pålitlig spelare, utan också på den allra största scenen. Han hade blivit uttagen i den svenska landslagstruppen som åkte till VM i Argentina, något som framstod som närmast overkligt för en spelare från Örebro SK. Ronald Åman var inbjuden till Östansjö Folkets hus för att berätta om sitt VM-äventyr. Jag minns än idag hur han talar om den långa resan, om miljöombytet, om känslan av att vara en del av landslaget och hur jag efter en stund inser att vi delar samma öde, Ronald Åman och jag. Jag förstår helt plötsligt att han har rest till andra sidan jordklotet med sitt lag, nästan 1 300 mil, utan att ha fått spela en enda minut. Själv har jag inte rest lika långt, utan rört mig i södra Närke och från olika bänkar följt lagkamraternas spel i orter som Skyllberg, Åmmeberg och Zinkgruvan. Och till skillnad från Ronald Åman har i alla fall jag fått spela några minuter, ofta i varje match, eftersom ledarna i Östansjö IF är måna om att alla ska få vara med. Men Ronald visar ingen bitterhet. Han beklagar sig inte och ondgör sig inte över att han aldrig fick kliva in på planen. I stället berättar han om hur roligt det har varit, om äventyret, om vad det betyder att tillhöra ett lag – oavsett om det är Örebro SK eller landslaget – om sammanhållningen och om att få uppleva något stort tillsammans.

Där och då inser jag att det där med att spela själva matchen kanske inte alltid är det viktigaste. Det som betyder något är att få var en del av ett sammanhang, att dra på sig samma tröja som andra, att göra sitt bästa för laget och att känna stolthet över klubbmärket på bröstet; oavsett om man står på planen, sitter på bänken eller följer spelet från sidan. Jag ställer mig i kön med de andra barnen för att få Ronald Åmans autograf. Han skriver sin namnteckning i ett kollegieblock och jag river ut den. Senare på kvällen, hemma i pojkrummet på Kastanjegatan i Östansjö, skriver jag dit ett förtydligande på papperslappen så att alla ska kunna läsa hans namn. Där och då bestämmer jag mig för att hålla på ÖSK.