"Hagge" lägger skorna på hyllan
– läs hans egna ord om beslutet

I tisdags gick jag upp till Axel för att meddela honom att jag lägger av med fotbollen. Jag har tio veckor kvar av det jag gjort så länge jag kan minnas. Tio veckor. Jag är väldigt tacksam för det enormt stora stödet jag fått av så många människor. Både unga och äldre. Tjejer och killar. Det är för mig nästan ofattbart.

Jag kan bara säga stort tack till alla er som någonsin tänkt eller sagt något gott om mig. Det är enormt mycket jag kommer minnas, och visst kommer jag sakna en hel del. Vissa delar enormt mycket. Men jag vet också att jag inte kommer ångra mig. Det är rätt tid. Det har blivit dags att skriva del två. 

Nedan följer några händelser som jag inte kommer kunna ersätta. Men som jag alltid kommer minnas:

» Sista minuterna innan domarn blåser av matchen. Vi behöver bara lyckas hindra motståndarna från att göra mål för att ta steget upp i allsvenskan. Publiken lever sig in i matchen som om det vore det enda som fanns i deras liv. Hälften står upp, i stort sett alla skriker, ropar, hoppar, biter på naglarna eller håller för ögonen. Westman räddar ett skott och jag rensar så långt jag bara kan. Publiken skriker ännu mer. Hoppar ännu högre. Domarn blåser och det är vild glädje som varar i dagar. Vi är tillbaka!

» Jag springer vid sidan av plan och värmer upp. Stora delar av publiken ropar "In med Hagge klapp klapp klapp! In med Hagge klapp klapp klapp!" Alec vågar inte stå emot, jag blir inbytt i mitten på första halvleken. Jublet när jag springer in gör mig så glad, så full av tacksamhet.

Men innan jag slutar hoppas jag vi ses på Behrn de sista fyra matcherna. Vore verkligen grymt skoj!


» Jag springer efter motspelaren på den där högerkanten som jag älskar att spela på. Är på väg att bli bortgjord när jag i sista stund fläker mig och glidtacklar. Jag lyckas klämma bollen mellan foten och gräset på det sättet jag gjort hundratals gånger. Samtidigt som motspelaren faller och jag startar en löpning med bollen ställer sig flera på läktaren och skriker hur jävla bra jag är. Och jag börjar att tro dem.

» Det är en ganska trött träningsmatch på försäsongen när jag gör mig redo att hoppa in. Första matchen efter en skada. Hyllningarna jag får låter mer än när vi gjorde mål minuterna innan. Iallafall är det så jag kommer ihåg det.

Men innan jag slutar så hoppas jag vi ses på Behrn de sista fyra matcherna. Vore verkligen grymt skoj!

//Patrik Haginge

© Örebro sportklubb Stolthet, hjärta och passion sedan 1908