Hagges tankar: "Gollum, hälsenor och indragen semester"
Jag står framåtlutad med händerna tryckandes mot mina knän. Benen är lätt ostadiga och samtidigt som jag kippar efter luft försöker jag hosta upp det som ligger och retar i halsen.
Det slutar med att kroppen försöker spy men jag lyckas hålla tillbaka. Jag låter förvillande likt Gollum i Sagan om ringen. Jag tittar runt omkring mig, det är kolsvart ute men jag har stannat precis under en lampa så jag syns nog väl, men det verkar som att ingen ser eller hör mig. Skönt.
Jag sträcker på mig och går fem meter framåt, vänder och går sedan fem meter tillbaka. Stannar upp och sätter höger fot framför det vänstra. Gör alltid så. Känns så jävla mycket bättre än tvärt om. Räknar ned för mig själv. Tre, två, ett och så springer jag iväg så snabbt jag vågar. Det är inte så långt ifrån max, men den sista powern saknas fortfarande. 80 meter senare bromsar jag kraftigt in och springer tillbaka. Orkar inte hålla i hela vägen, fan! Samma rutin igen, framåtlutad med händerna på knäna, kippandes efter luft. När jag andats en stund säger jag tyst för mig själv, my precious. Ler lite och går fem meter fram och fem meter tillbaka. Höger fot framför vänster och tre, två, ett. Snabbt iväg och snabbt tillbaka, fan vad trött jag är. Det känns som att jag blir trött alldeles för snabbt! Är jag sjuk? Förhöjd puls? Förmaksflimmer? Det fick ju Kalla! Jag har fått förmaksflimmer! Vart är närmsta hjärtstartare? Lugn nu.
Nej, det är nog så att konditionen inte är på topp än. Men det vore väl konstigt om den var det kanske?
För tre veckor sedan gick mina lagkamrater på semester, inte jag. För att komma tillbaka så snabbt som möjligt så krävs det träning, träning och träning. Jag har växlat joggning/löpning med styrka för främst vader och ben. Har legat på ca 700 tåhävningar i veckan. Det känns förvisso, men det ger resultat också.
Då kunde jag bara jogga sakta. Nu är jag uppe på kanske 80% av maxfart. Snart så!
Jag tycker att det går så jävla sakta framåt. Men! Jag följer en annan idrottare på Instagram som drog av hälsenan nästan samtidigt. Hon ligger långt bakom. Jag vet att det är egoistiskt men jag tar det som ett kvitto på att jag, Ulf Gustavsson, Sam Masih och Ulf Nordström gjort det mesta ganska rätt hittills. Plus att jag vill ha lite bekräftelse. Varför inte ge den till sig själv?
Kajsa Bergqvist vann VM-guld drygt ett år efter sin avslitna hälskada. Ändå tog det längre tid för henne att börja springa än det gjort för mig. Har svårt att se att jag vinner VM-guld dock. Men en stenhård glidtackling i premiären skulle sitta fint.
Läste också att tränarna runt Kajsa har fått hålla henne tillbaka för att hon inte ska ha gått för fort framåt. Känner igen det. Ett jävla tjat hela tiden.
Igår började vi träna tillsammans igen och som jag längtat. Det blir försäsong nummer tretton i ÖSK-tröjan för min del. Ska bli riktigt roligt! 2017 ska bli ett bra år.
Patrik Haginge